I dag var det dags för ultraljud. Eller organscanning som de kallar det numera. Och nog var det mer djupgående än förra gången. Den här barnmorskan pekade ut alla möjliga organ och sånt. Sist mättes det bara lite och så var det klart ungefär.

Och kvalitén på utskriften har de förbättrat med. Inte bra, men bättre. Så vitt vi kunde se var barnet hur fint som helst. Fast det blir ett återbesök om ca två veckor; h*n behagade gömma sig bakom moderkakan så barnmorskan kunde inte få någon bra bild över ena hjärnhalvan eller ryggraden. Jag fick ställa mig och hoppa jämfota för att barnet skulle flytta på sig men h*n låg så fint där bakom så det hade h*n inga planer på.

Säg till om jag missar nån nu men har inte alla fått flickor i år? Jenni, Jenny, Emma, Lisa, Nellie, Carina... Alla har väl fått flickor? Nu är det bara att vänta och se om det blir så för Karin, Lucia, mig, Kajsa och Camilla med. Ja, det är många barn på gång. För nej; ingen av dessa kvinnor känner jag via nån mammagrupp eller gravidsajt.

Det är sällan det blir riktigt som man tänkt sig. Men nu känns det riktigt avslaget. Det är som ett tomrum.

Det skulle bli ett sånt bebisår. Men det känns som det inte är så självklart längre. Daniel skulle ju bli farbror Daniel. Men så vänder allt på bara ett par dagar. Bebis klarade sig inte. Och då var Nellie ändå långt gången! Alltså; man håller tyst fram till vecka 12 av total rädsla för allt, väntar med att berätta för alla till vecka 15 eller så. Sen efter ultraljudet är det ju fritt fram. Då är det ju safe. Eller? För visst kan läkarkåren göra underverk nuförtiden?

Inte alltid. Och det gör mig rädd. Jag är räddare än under förra graviditeten. För jag tänker att jag har en liten Karl i magen. Jag har något att relatera till. Och när då en sån här sak händer blir jag räddare än räddast. Och jag har ju inte ens träffat människorna som just nu måste vara de ledsnaste i hela världen. Varför sitter jag och gråter och klappar mig på magen och gläds åt minsta rörelse där inne?

Och hur hanterar man en sån situation? En massa saker dyker upp i huvudet som jag aldrig en vill behöva tänka på. Föder man barnet? Eller kan man kräva att snittas? För inte ska väl förlossning behöva associeras med ett förlorat liv? Namnger man barnet? För om man tänkt sig att det ska heta Anna om det blir en flicka så inte behåller man det till nästa flicka? För Anna kommer ju alltid vara den första. Begraver man det? Räknas det som ett liv, ett barn? Det gör det väl? Blir det då en av de där sorliga dödsannonserna och den där lilla gravstenen som man får en klump av när man går förbi, även om man inte känner nån anhörig?

Och hur gör man om man står bredvid? Vad finns det för tröstande ord? Är det rätt att glädjas åt sitt eget barn när andra drabbas av sån olycka? Och varför är det så orättvist? Här kläcker alkisar och miffon barn som om de inte skulle göra nåt annat, trots att de varken kunde sköta dem innan eller efter de kommit till världen. Och så förlorar andra innan de ens har fått chansen att träffa barnet. Möta två blå som tittar med inget annat än kärlek i blick.

Fan. Förlåt. Men jag är bara så jävla rädd.

Jag vet att jag inte borde. Och att dem planerna ligger lååångt fram i tiden. Men nu kunde jag inte låta bli. Och givetvis hittade jag vad jag sökte. En liten Nasse. Titta in och beundras. För hur ofta hittar man en selkirk som är en svart, korthårig hane? Men som "tur" är ska han eventuellt stanna i katteriet.

Här kan ni se en långhårig selkirk. Nästan lika fint men nog räcker det med hår från en korthårig.

Nu kräks jag. Fast inte som i måndags.

Peter skulle ut med jobbarkompisar och leka efter jobbet så jag fick gå och hämta Karl. Japp, gå. Det plogades i morse men hur kul var det att se att det fortsatte snöa efter det? Men men.

Vid halv fem drog jag barnvagnen genom snön två och en halv kilometer till dagmamman. Först funderade jag på att ta cykeln men det är jag glad att jag inte gjorde. Efter att fått på Karl overall och annat gick vi till Ica. För att köpa frukt, mjölk och jos. Inget avancerat. Men givetvis var det mer folk än jag nånsin sett på Hindåsen. De fick till och med öppna en kassa till. Det är alltså en liten närbutik bara, man brukar ha max två kunder före sig i kön.

När vi väl kom därifrån var Karl otålig och jag jättevarm. Man blir lätt det med underställ, fleece och vinterkappa. Maten fick till viss del trängas i vagnen med Karls dagisväska och dels i min ryggsäck. Så bar det hemåt igen. Då var det helmörkt. Och halvtaskig belysning längs vägen.

Kort sagt; vid sju var vi hemma och jag är stelare än stelast. Kan man ha foglossningar i alla leder i kroppen?

I vanliga fall tycker jag att Tjuvlyssnat brukar vara kul. Det här var bara tragiskt. Säger man så till en nioåring?

Innerst inne är jag barnsligt förtjust i allt vad kitsch heter. Så här kommer lite tips på ställen att dreggla över. Ja, det blir lätt så när man sitter hemma och inte vet vad man ska/kan hitta på...

Miss Juniversum - favoritprylarna är kaninlampa, Ganesha och bestick
FredFlare - favoritprylarna är usb-minne, cupcake-kit och kattmugg
Miss Smith - favoritprylarna är molnhalsband, randiga strumpor och frukostset

Jag har tidigare nämnt burkarna från Hemmets journal. Nu hittade jag fina burkar hos Milq med. Fast vad ska jag ha i alla burkar? Och var ska jag ha dem?

Spänner man rumpmusklerna väldigt när man spyr? För jag har träningsvärk i dag...

Jag har inte spytt sen i går så det verkar som det bara var nåt tillfälligt. Å andra sidan har jag inte ätit mycket mer än lite glass och blåbärssoppa. Illamåendet har dock inte lagt sig. Enligt mor ska man stanna hemma tills det har gått 48 timmar efter sista kräkningen. Så det blir hemmasittande i dag och i morgon har jag ändå ledig dag. Jag får väl roa mig med att diska eller nåt...

Jag mådde lite illa på morgonen när vi åkte. Efter nån timma på jobbet rusade jag in på toaletten och kräktes upp det lilla jag fått i mig. En halvtimma senare när jag stod och pratade med Åke fick jag rusa igen. Då hade jag ju bara fått i mig lite vatten. Suck.

Jag ringde Peter som så snällt körde hem mig. Vi tog gamla vägen ifall vi behövde stanna. För inte vill jag spy vid motorvägen. Och givetvis; efter tio minuter fick Peter stanna och jag kastade mig ur bilen.

Sen dess har jag dock inte spytt alls. Och jag har fått i mig ett par smörgåsar. Men illamåendet släpper inte. Nej, det är inte gravidillamående; det försvann för nån vecka sen ju. Då kvarstår frågan om jag mår så fruktansvärt pga järntabletterna eller om det är vinterkräksjuka. Vi hoppas på det första och väljer en annan sorts järnintag. Dock är det inte en av biverkningarna att må illa. Inte enligt Fass i alla fall. Suck.

Jag fick nyligen ett märkligt samtal från en person jag inte talat med på över två år. Jag förstår inte detta med att höra av sig utan att vilja nåt speciellt heller.

Jag försökte, jag lovar. Men jag tröttnade fort.

Häromdan fick jag en tidning från Allt för föräldrar. Där var en sån fin artikel med foton av leende mammor som minsann hade träffats i en ankomstgrupp och nu var bästa vänner. Jag tänkte ge det en chans. Men har gett upp efter läsandet i "min" grupp i ca en kvart.

Äntligen tystnade Olle. Vi har varit utan torrfoder i tre dagar (leveransen har varit försenad pga vädret). Således serverades entrecote i söndags. Oroa er inte; det var en bit som legat lite för länge i frysen och Peter var inte längre sugen på den. Sen har det fått bli blötmat. Oskar och Otto har varit nöjda - Otto har nog inte varit så här tjock på länge. Men Olle har matvägrat. Tills nu. I dag kom DHL med vårt paket. Olle har kastat sig över matskålen och blir nog tyst för ett tag framöver. Skönt...

Precis när jag bestämt mig för en WS80 så kommer de med i-10. Kan man ha två? Eller tre blir det ju med systemkameran... Och den vill jag gärna köpa nytt objektiv till.

Fördel med WS80:

• Mindre format
• Vattentät

Fördel med i-10:

• Uppgraderad ansiktsigenkänning (den hittar numera katter och hundar med)
• Vidvinkel

För båda har ju snygg design, 5x zoom och allt annat jag vill ha. Jag får väl fråga Tobbe om man inte kan få klämma och känna på en i-10 först när den kommer. Annars är jag vansinnigt förtjust i WS80.

Och nej, det finns inget annat märke jag tittar åt än Pentax.