Jag <3 Axesshuset

Jag är för evigt tacksam för den kvinna som titulerar sig läkare och arbetar på Axesshusets gynavdelning (ingen nämnd, ingen glömd). Efter mitt (mycket korta) besök hos henne har jag levt i någon slags eufori. Inte på grund av några mediciner utan helt enkelt för att ha blivit tagen på allvar. Det var så enkelt för henne, så självklart. Beskriv problemet, här är lösningen. 
 
Jag har i flera år känt ett enormt motstånd till att kontakta vården för min PMDS av rädsla för att inte bli tagen på allvar. Jag gjorde ett halvdant försök för ett par år sedan när jag satte in kopparspiralen på barnmorskemottagningen. Då fick jag ett tvekande svar om att kanske borde jag ringa vårdcentralen, något sådant hade de ingen erfarenhet av på barnmorskemottagningen. Ok. Så jag gav upp. För problemet är att under de veckor jag mår bra, bagatelliserar jag och tycker att det kanske inte är så illa. När jag sedan sjunker ner i sörjan kommer jag så djupt ner att minsta motstånd (telefonkö, ta sig tid att ringa, fel kön på läkaren eller vad som helst) får mig att vilja lägga mig och dö istället. Det vore lättare. Jag försökte kontakta min vårdcentral, tro inget annat. Det tog ytterligare något år men jag gjorde det. Via mail där jag fick till svar att jag måste ringa. Motstånd igen. Hos Axesshuset bokar man tid via webben. Om man lyckas hitta någon tid vill säga. Men väl där tas man emot av änglar. Änglar är klart värda att vänta på.

Jag erkänner min sjukdom

 
Jag lider av en sjukdom. Troligtvis har jag gjort det i 20 års tid. Det är först nu jag faktiskt har fått på papper att jag inte är frisk och har ordinerats medicin. Tidigare har jag försökt olika former av självmedicinering med mer eller mindre lyckade resultat.
 
Min sjukdom får mig att kräla i gammal skit. Jag drar upp sådant som begravts djupt i mitt inre och borde fått stanna där. Jag river upp gamla sår och inflammerar dem precis när ärren läkt. Jag går i gamla spår, upprepar misstag. Sjukdomen får mig att utsätta mig själv för risker. Den får mig att vilja skada mig själv. Den får mig att vilja skada andra. Jag tänker mörka tankar till följd av min sjukdom. Min sjukdom isolerar mig. Jag gömmer mig och gör mig så liten som möjligt för att inte synas. När någon petar på mig rämnar jag. Jag önskar att bli lämnad ifred samtidigt som jag vill att någon håller hårt och aldrig släpper taget. Två veckor varje månad dras jag ner i nedstämdhet, ibland depression. Jag förminskar mig själv. Jag tappar förmågan att bry mig om mig själv och andra. Jag blir lättretad, ibland rent av aggressiv och vill bara sparka och slåss. Självhatet är enormt. 
 
Jag är och har alltid varit en duktig flicka. Jag ska vara bra, stark och modig. Aldrig ska jag visa mig svag, misslyckad eller trasig. Detta delar mig. Samtidigt som jag vill stå upp och säga Jag mår förbannat dåligt, och det är ok så vill jag inte störa, vara till besvär eller, inte minst, visa mig svag. Det är det som fått mig att dra så länge på att att söka hjälp. Jag vill inte se, svart på vitt, att jag har en sjukdom. En sjukdom som jag själv inte kan styra över, annat än med mediciner. Och medicinerna kan jag inte kontrollera fullt ut. Hur ska jag veta vad de verkligen gör med mig? Är det ok att de förändrar mig; är inte sjukdomen en del av mig, en del av det som definierar mig? 
 
Nej. Jag är inte min sjukdom. Må vara att jag ibland kan hitta någon musa längst ner på botten. Allt annat som jag drar med mig från botten kan gott stanna där. Och är det medicin som krävs för att det ska stanna kvar, tar jag den gladeligen. Även om det under inkörningsperioden innebär att jag kan verka hög, lida av sömnbrist och te mig aningen underligt. Så allt lär vara precis som "vanligt".
 
 

Jag vill

Jag vill vara en av de vackra kvinnorna som Kat Attack fotograferar. Jag vill ha kroppen att bära upp alla skapelser från Marlies Dekkers. Jag vill anse att det inte är kläderna som gör sig bra på mig, utan jag som gör att kläderna ser bra ut. Jag vill ge utlopp för mina aggressioner utan att skämmas. Jag vill skrika, synas och kännas utan att be om ursäkt. Jag vill ha styrkan hos Shirley Manson som inte hänger upp sig på ålder. Jag vill släppa hämningar som gör att jag hellre gömmer mig, för "inte ska väl jag". Jag vill ha tålamodet att plöja igenom Dostojevskij, Tolstoj och alla tunga böcker som står i bokhyllan och bara väntar. Jag vill snöra på mig rullskridskor/boxningshandskar/whatever och bara ta fart utan rädsla för blåmärken och skrubbsår. Jag vill cykla utan bromsar. Jag vill ha intelligens nog för en magisterexamen. Jag vill skapa avundsjuka och svartsjuka. Jag vill våga hänga i köttkrokar. Jag vill accepteras för den jag är. Jag vill vara breath taking, fuckable och alla fåniga uttryck som inte gör sig på andra språk än engelska. Jag vill ha erfarenhet nog att kunna skapa en bra dos and don´ts-lista för mina barn så de slipper mina fallgropar. Jag vill acceptera mina fallgropar som trots allt härdat mig. Jag vill ha modet att erkänna att jag behöver hjälp. 
 
Jag vill vara vacker, inifrån och ut. Just nu känns det som att den inre förruttnelsen smutsar ner allt. Kanske lyckas jag fånga lite mod i morgon.

Bekräfta mig!

Ok, det där med fysisk bekräftelse kan ha gjort att jag bränt lite mer pengar än vanligt på utseendet. Smink, hårfärg, kläder och diverse smycken har klickats hem i en nästan oroväckande fart. Men snygg blir jag! Att det sedan bara blir bakom lyckta dörrar (alltså hemma) är väl skit samma. För inte kan man gå all in på jobbet? Eller ska jag lobba för glamfredagar?

Ta dig i kragen

Nej, det går inte att ta sig i kragen när man är deprimerad. Men det går att undvika saker man vet är dåliga för en. Och det går att fokusera på saker man vet att man mår bra av. Saker som bekräftar mig mår jag bra av, oavsett om det är rent fysiskt (nej, uppraggning på Instagram räknas inte), intellektuellt eller praktiskt. Så efter att ha varit igång i en knapp timme har jag redan bockat av två saker från måstelistan. Sånt där som vanliga dagar (vilka de nu är) inte är några som helst problem. Den sista saker på måstelistan är dock värst; den innefattar ett faktiskt telefonsamtal. Om jag inte använder hjärnan och på något sätt lyckas komma runt det. 

Ett ytterst ovälkommet besök

Herr Ågren passade på att flytta in här strax innan mannen for till Berlin. Han höll mig förvisso sällskap i den tomma sängen men sedan klängde han sig fast på min rygg och har vägrat släppa taget. Detta har lett till många tunga steg i den grå sörjan, med allt vad det innebär. Saker som ställts in, dagar jag gått och lagt mig för natten direkt efter jobbet och alla de där borde- och måstepunkterna som helt enkelt skjutits upp. För att jag inte kan. För att jag inte orkar. Den där tyngden över bröstet som gör att varje andetag känns ytligt, som om det inte räcker till. Det enda som får mig att inte sjukskriva mig och gräva ner mig under täcket är att jag vet att det bara förvärrar läget. Jag får inte ges tid att känna efter. Det är då jag kraschar. 
 
Nu går jag och räknar dagarna. Jag har en app som fixar nedräkningen åt mig och trots att jag vet precis hur många dagar det är kvar, tittar jag varje dag. Snart kommer en tid då hormonerna försvinner och jag kan leva igen. Då jag kan. Då jag orkar. Just nu är inte den tiden.

Jag <3 Micael

Jag tror på riktigt att jag är kär i Micael Dahlén. (Dessutom utstrålar hela han intelligens, vilket alla som känner mig vet att jag finner oerhört sexigt.) Han tog något så luddigt som digital transformation och luddade till det ännu mer. Han gjorde dessutom detta iklädd svart och regnbåge; hur mycket bättre kan det bli? Mycket, visade det sig när han började prata om att dejta döda och att avlidna borde få ha kvar sina telefonnummer forever and ever. Det hela hjälpte mig troligtvis inte ett dugg i min professionella roll men jag som privatperson växte och gladdes åt denna föreläsning hela dagen (och kanske även lite i morgon om inget övertrumfar).

Trött på rött

Jag har i snart tre år haft samma hårfärg. Eller; jag har i snart tre år färgat med henna, vilket inte riktigt ger samma färg varje gång men ändå. Jag har varit nöjd. Men så började jag fundera. Tittade runt i de där gamla inspirationsmapparna och kontona jag följer. Och gick tillbaka och tittade på gamla bilder på hårfärger jag haft. Ok, det ljublåa saknar jag inte alls. Inte heller den raka luggen. Men det svarta slickade ihop med snygg eyeliner. Och det ultrablonda och glossiga läppar. Och det grå; glöm inte det stilrena grå! Kort sagt allt utom rött. Och vad har dessa färger gemensamt? Starka kemikalier och andra slitsamheter. Sånt jag försöker undvika. Men jag vill att du tittar riktigt noga på bilderna nedan. Inser du inte att jag har åtminstone lite rätt? Det rödbruna, urtvättade är väl ok för stunden men ...
 

Skör

Om man lägger ihop alla de där sakerna som inte är bra för mig, får man mig i precis det läge jag är nu (vi behöver inte gå in på vilka de är). Jag vill bara lite kort påtala att mitt inre har rämnat; det är det yttre skalet som håller ihop mig. Så om jag penetrerar nya hudflikar, färgar håret likt en My little pony eller syr på mig en korsett som gör att jag inte kan andas så gör jag det för att inte implodera. Jag är inte dryg och otrevlig, jag försöker bara låta bli att bryta ihop. 
 
(För den som har lite svårt att tackla det, finns en fin beskrivning av Robot hugs.)

Gör det med mig

Det kliar och river i mig. Jag kan inte avgöra om det är fingrarna som vill hålla i tyg/lera/stearin/kamera/silver eller kroppen som vill tänjas i ett yogapass/skogspromenad/cykeltur. Därför sitter jag och velar mellan diverse glasblåsarkurser och vandringslopp. Kanske behövs både och?
 
Se det här som att jag nästan bestämt mig i alla fall. Jag klickar hem de där rullskridskorna. Kanske tar jag mod till mig och drar på try out i oktober igen dessutom. Annars rullar jag på lunchen på jobbet. Om jag dessutom har någon som vill ställa upp i skogsmaran med mig kan jag snabbt, innan jag ångrar mig, anmäla mig till det med. Hur som helst är det snart höst och jag vägrar falla neråt, bakåt, in i något skal där jag går på sparlåga. 

Riktlinjer inför konferens

Många (däribland jag själv) tror att man åker på konferens för att konferera diverse saker. Man äter trevligt och talar med trevliga människor om allmänna saker. Sedan sover man i sin egen säng och vaknar till ännu en dag av konfererande, förutsatt att det är en tvådagarsgrej. Men tydligen behövs vissa hållpunkter. 
  1. Vuxna män får, om de skadas lindrigt, plåstra om sig själva. Be inte en kollega göra det samtidigt som du blinkar med ena ögat.
  2. Håll dina händer för dig själv om inte någon aktivt ber om något annat. Känn å andra sidan inget tvång om att lägga dina händer på någon bara för att hen ber om det.
  3. Säg inte "Du skulle nog gilla min pappa" och tro att någon tolkar det på rätt sätt.
  4. Har du inget vettigt att säga, håll tyst. Ingen vill eller orkar lyssna på svammel.
  5. Ska du lämna någons hotellrum, gör det snyggt.
  6. Vuxna män får plåstra om sig själva. 
Dessa riktlinjer kan tyckas vara självklara. Jo, men ändå finns det de som lever upp till fördomar om att folk åker på konferens för att ragga på kollegor och hoppas få ligga.
 
Riktlinjerna fungerar på de flesta ställen där fler än en person vistas. Nyttja dem gärna nästa gång så ska du se att alla inblandade får det mycket trevligare.

Tappat

Att promenera är en materialsport. Den som säger att det bara är att snöra på sig skorna och gå ut och gå har missuppfattat träningsformen promenad fullständigt. Du behöver sportlinne, funktionsjacka, träningsbyxor och ett par springskor. Helst ett par antisvettstrumpor med. Inte för att du presterar bättre, utan för ditt mentala välbefinnande. Du sätter en gräns: nu ska jag ut och promenera, jag ska nå det rimliga (obs viktigt!) mål som jag satt för dagens runda och när jag kommer hem belönar jag mig med att dra av (de förhoppningsvis svettiga) kläderna, ta en dusch och klä på mig något helt annat.
 
Tro inte att jag är någon hurtbulle som älskar att svettas, springer på gym och peppar andra så fort de reser sig ur soffan. Jag är en soffpotatis, det kan jag gott erkänna. Jag rotar mig gärna djupt i soffan med en dator, en tv eller en bok. Jag är ingen lagspelare och jag behöver en rejäl spark där bak för att komma iväg på saker (som har med träning att göra). Jag är samtidigt en tävlingsmänniska. Utmana mig och jag kan inte låta bli, vad det än är.
  
Jag började som marknadsassistent på Busck & Co AB för ett och ett halvt år sedan. Jag kom in i ett företag som arbetar med laganda och friskvård. Bokstavligt. För vi skulle ju vara med i TappaTrampet. Eh, vaddå? Stegtävling. Plus lite till, var svaret jag fick. Och visst ställde jag upp. Promenerade en halvtimme på lunchen, tog en skogspromenad eller två under den period tävlingen varade. Jag insåg ju snabbt att jag aldrig kunde tävla mot lagerarbetarna som gick 20 000 steg om dagen eller de som tränade fotboll flera gånger i veckan. Så mina resultat var inte direkt lysande. 
 
I år skulle vi vara med igen. Och något förändrades. Jag blev lagkapten. Plötsligt kunde jag inte göra det halvhjärtat. Allt eller inget. Så minst 10 000 steg om dagen, enligt rekommendation. Full fokus på mitt eget resultat, inga andras. En ett par kilometers promenader blev dubblerade, på samma tid som innan. Jag bytte datortid mot yogapass. Jag ställde väckarklockan på samma tid varje dag, oavsett vardag eller helg och tog entimmespromenader, vilket gjorde att jag slapp den jet lag som annars infinner sig när jag tar sovmorgon. Och för varje dag ökade mängden steg. Vilket gör att man inte kan gå tillbaka; då minskar snittet. Tävlingsmänniskan inombords segrar.
 
Det här kommer att låta klyschigt men det gäller att hitta sin egen väg. Något man själv är bekväm med, oavsett om det är roller derby, yoga eller simning. Pressa dig till gränsen där du NÄSTAN spyr, inte längre. För känslan av att ha presterat slår allt. Det viktigaste är att vinna, låt ingen säga något annat. Den du ska vinna över är dig själv. 

Egen granola

När jag äter frukost har jag gärna fasta rutiner. Jag äter samma mat varje dag i flera veckor innan jag tröttnar och byter helt. Just nu är det kvarg och granola som gäller. Jag gör granolan själv efter ett recept som jag är helnöjd med. Vissa kanske skulle säga att det är trist men jag kanske ska tillägga att jag pimpar den oftast med kokoschips och diverse färska bär. 
 
Enda nackdelen är att den tar slut så fort. 

Spa mitt i veckan

 
Över en vecka efter strandvistelsen och man hittar fortfarande sand överallt, i öron och mellan tår. Jag var ju i Falkenberg förra veckan på träff med våra återförsäljare. Vi var på Falkenberg Strandbad (så klart) och för en som sätter standarden efter Hagabadet blev jag tyvärr lite besviken. Jag hade sett fram emot en simbassäng med möjlighet att simma ett par längder efter föredrag och annat. Men icke. En 48 cm djup varm (!) pool hittade vi, utöver de små kar med karlar vid bastun (även där varmt vatten!). Alltså: jag badar för att svalka mig eller för att simma. 
 
När en kollega således kom förbi och tyckte att jag skulle känna på havet istället var jag inte sen att hänga på. Ett antal meter ut och med vatten till anklarna ansåg jag inte att det var min typ av strand och skulle gå in igen. Då fick jag en vänlig knuff av kollegan och låg raklång. Så lite plaskande blev det i det 15-gradiga vattnet. Upp för att värma sig med badrock och cider, sedan i igen med nästa lättlurade kollega. Upprepa totalt tre gånger, sedan är man nöjd. 
 
På kvällen blev jag på något sätt indragen i en Falkenbergsfars. En kollega hittade en kvinna i baren, lyckades lura i henne att han och jag var gifta, att han var ute efter ragg och skulle dagen efter vara med i skilsmässoprogrammet på Kanal 5. Kvinnan i sin tur blev tokarg, rekommenderade mig att byta man och erbjöd mig ett jobb.
 
Efter lite barhäng gick jag sedan och la mig, innan tolv. Klockan sex var jag sedan uppe för en tur på stranden och meditation. Efter frukost mer föredrag, bland annat mitt eget, och sedan tillbaka till vardagen och Göteborg. 

Plagiat i Eurovision?

Dags för Eurovision! Och nu begär jag inte att herr Björkman och kollegorna i EBU har koll på små, alternativa synthband som Zeromancer. Men nog är Montenegros bidrag lite väl likt House of cards? Döm själv. 
 
 



Instagram