Ord trädda på strå

Ibland, tyvärr alltför sällan, blir jag berörd. Ordsvallningar som rusar upp och ner längs min kropp. Jag ryser och vill bara ha mer och mer; begäret är omättligt.

Allt blir förpassat inom parantes när man snubblar över vackra ord på rad, mening efter mening, sida upp och sida ner. Panso lyckas. Det är nästan så jag blir arg på henne för att hon lyckas så mycket bättre än vad jag gör. Jag får samma känsla av att läsa hennes texter som när jag läste Johanna Nilssons böcker. Samma berättarröst i huvudet. Och jag suckar över min vardag; dag ut och dag in hemma med Karl och inte göra annat än torka välling, tvätta kläder och sova middag. Jag försöker fylla ut min tid med Våra bästa år, klädsömnad och surfande. Men jag skulle vilja hinna läsa mer, träffas över en kopp te eller bara prata intellektuellt med någon. Numera är samtalsämnena bebisar, barn och föräldrar. Jag vill diskutera radikalfeminism, poesi och andlighet. Eller är det ämnen menade för tonåringar?

Jo. Jag har nog tappat mig själv lite. Ger man upp så mycket av sig själv när man stadgar sig? Jag som tycker att jag är så stabil numera; är det en uppoffring för att stå på stadig grund? Inga fler utsvävningar, inga nätter under stjärnorna. Bara sova tryggt i säng.

Kommentarer

Har du något att tillägga?

Namn:
VIP

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...