Det är på gott och ont som Karl upptäcker allt mer av världen. I går gjorde han det vi befarat länge att han skulle göra. När jag stod och gjorde mig i ordning för att åka till Elriks ettårskalas kom Peter inrusandes i badrummet med Karl och sa åt mig att ta ut det Karl hade i munnen! Pojken var alldeles brunkladdig om munnen och luktade... bajs! Han hade hunnit ta sig till kattlådan utan att Peter såg och stoppat i sig kattbajs. Eller; Peter vet inte om han verkligen svalde nåt, han satt mest och sög på en bit när Peter hindrade honom. Karl var jättearg för att vi tog det ifrån honom. Så kattbajs är tydligen gott enligt åtta månaders barn. Jag bara hoppades att han inte skulle börja kräkas bajs på väg till, under eller på väg från kalaset. Men Karl verkade opåverkad av sitt snacks.

I dag var upptäcksfärden mindre skadlig. Han lutade sig lite mot toalettdörren och plötsligt försvann handen igenom! Titta en kattlucka! Och den låter skojigt när den slår igen!

Tidigare i dag satt han och skrattade för sig själv i tio minuter. Då satt Otto på garderoberna och tittade ner på Karl och det var tydligen oerhört roande. Dessa barn och katter.

Jag våttorkade golvet i dag i hela lägenheten med. Det uppskattades. Dels halkade man omkring och dels stod det en hink med vatten att plaska i. Mindre roligt blev det när jag sa till att han inte fick. Han har humör den unge herrn.