Då ska vi se. Egentligen borde jag väl börja med Arvika. Men vi tar det i omvänd ordning.

I torsdags började turen. Nånstans efter lunch hade vi packat klart och begav oss hemifrån. Mot Karlskrona. Vi hade med oss kylväska full med mat så det blev först en fikapaus vid Kronoberg. Slottet alltså.  Det var riktigt tjusigt. Och Karl var nöjd med att få sträcka på sig ordentligt.



Jag vet; ett stort fotofel men den blev bäst av ett tiotal bilder framför slottet.

Givetvis kan man inte åka genom Småland utan att titta på alla hemliga saker som militären har i sina skogar. Vi var runt och snurrade på två ställen på vägen ner; Uråsa och ett ställe till som jag inte minns vad det hette. Det var ju samma sak när vi åkte till Ljungby på kattutställning för några år sen. Nu var det dock ett helt flygfält som vi fick en skymt av, nerlagt och belagt med timmer numera. Och alla dessa parkeringsfickor och raksträckor. Sånt är spännande minsann. I alla fall enligt Peter. På ett ställe var det dessutom hemliga hus på en till synes obetydlig grusväg. Och mitt ute i skogen fanns plötsligt en lastkaj, asfalt och lager som man inte fick fotografera. Då blev Peter glad.

Strax innan vi kom till Karlskrona svängde vi ner till ett litet naturområde där kvällsmaten intogs på filt bredvid får. Inga får kom till skada under middagen.



Mor och son mot fåren.

Väl på båten, strax innan nio på kvällen, la vi in packning i hytten och gick sen till lekrummet. Karl gillar bollhav kunde vi konstatera. Han blev vansinnig om vi lyfte upp honom. De äldre barnen lekte lite väl intensivt där. Efter en stund gick jag och la mig i hytten; det gungade alldeles för mycket för att jag skulle tycka att det var helt behagligt. En stund senare kom Peter tillbaks med Karl. Han ville allt annat än sova. Det är inte kul att sova i en 80-säng med ett sprattlande barn kan jag säga. Men till slut somande även Karl.



En mycket nöjd Karl i bollhavet.