Ju fler inlägg jag läser desto mer känner jag att det är rätt ok att vara jag. Det är nån annan som går igenom exakt det som jag gör. Nyfödd unge, potträning på den större och lite frustration över att inte räcka till. Men några skillnader finns; jag rakar mig under armarna (och plockar benen med pincett i ren tristess) och jag ammar inte den större ungen (jag beundrar henne som orkar eller har Ninja inga tänder?).

Så man kan nog säga att jag fått en idol.