Jag mådde lite illa på morgonen när vi åkte. Efter nån timma på jobbet rusade jag in på toaletten och kräktes upp det lilla jag fått i mig. En halvtimma senare när jag stod och pratade med Åke fick jag rusa igen. Då hade jag ju bara fått i mig lite vatten. Suck.

Jag ringde Peter som så snällt körde hem mig. Vi tog gamla vägen ifall vi behövde stanna. För inte vill jag spy vid motorvägen. Och givetvis; efter tio minuter fick Peter stanna och jag kastade mig ur bilen.

Sen dess har jag dock inte spytt alls. Och jag har fått i mig ett par smörgåsar. Men illamåendet släpper inte. Nej, det är inte gravidillamående; det försvann för nån vecka sen ju. Då kvarstår frågan om jag mår så fruktansvärt pga järntabletterna eller om det är vinterkräksjuka. Vi hoppas på det första och väljer en annan sorts järnintag. Dock är det inte en av biverkningarna att må illa. Inte enligt Fass i alla fall. Suck.