Ada var en Tyko

Jag borde förstått att det skulle dröja till BF+3 innan Ada skulle ut; Karl tog den tiden på sig så varför skulle det här barnet vara annorlunda?

Förvärkarna fortsatte som på lördagen både på söndagen och måndagen. Fast de avtog aldrig till måndagskvällen. Vi gick och våndades då min mor kom med Karl och katterna från Vara på måndagen och skulle jobba igen på tisdagen efter två veckors semester och all möjlighet att vara barnvakt. Hon skulle jobba kvällspasset som tur var så hon skulle börja vid 13. Annars hade Peter varit tvungen att ta hand om Karl och missa förlossningen.

Ett par timmar efter min mor åkt hem på måndagen kände jag att det inte "bara" var förvärkar längre. Så vi packade en väska till Karl och åkte och lämnade honom hos min mor. Då var klockan runt 21 och det var knappt tre minuter mellan värkarna. Jag var dock inte särskilt orolig då inte vattnet hade gått än. Peter har sällan kört så fort och så stressat.

På sjukhuset konstaterade de att jag var öppen 4 cm så jag fick stanna kvar. Dock var värkarna inte så långa (ca 20 sek) så vi gick på en promenad medan vi väntade. Och väntade. Vid varje undersökning såg det bättre ut i alla fall och min största fasa att livmodermunnen skulle behöva tryckas bort (som gjorde djävulskt ont senast) besannades aldrig. Men i och med att värkarna aldrig riktigt blev intensiva så gjordes det vid tvåtiden hål på hinnorna. Det verkar som jag aldrig får uppleva vattenavgång. Men det var effektivt i alla fall. Och det var nån gång efter det som jag gick på lustgasen. Inte alls lika intensivt som förra gången och jag hade sagt när vi kom in att jag ville ha så lite smärtlindring som möjligt så vid krystvärkarna använde jag den inte alls och jag vet inte om det var det eller att man fött tidigare men jag upplevde nog att det var bättre utan; att man hade mer kontroll över situationen.

Skillnaden mellan den här gången och förra? Vad var bättre/sämre? Inför den här gången sa jag till mig själv att inte ligga så mycket. Jag var mest uppe och gick (på rummet, inte som ett miffo i korridoren) och värkarna var mycket lättare att hantera när man gick än när man låg eller satt på en stol. Det sägs vara mer värkstimulerande att röra på sig med. När jag väl skulle krysta satt jag upp mer och höll i låren än som förra gången då jag halvlåg och höll tag i nån stång bakom huvudet. Det var heller ingen barnmorska som skrek "Det blev en pojke!" utan hon lyfte bara upp barnet och la det på mig för att, som hon sa, föräldrarna själva skulle få se vad det var. Då kunde Peter inte längre hålla sig från att säga nåt dumt (han hade då säkert varit fri från sånt en halvtimme) utan utbrast "Vilken stor pung!" Japp, sånt är tydligen viktigt i männens värld...

När bebisen väl var ute (vilket gick på knappa tio minuter när krystvärkarna satt igång, tack och lov) började jag blöda och de kunde inte begripa varifrån det kom. Totalt förlorade jag nästan 1,3 liter blod. Men vem bryr sig om det när man har världens finaste bebis vid sitt bröst? En bebis som dock vägrade öppna ögonen; Karl stirrade på mig bland det första han gjorde. I slutskedet var det plötsligt fullt med folk inne på rummet. Man visste knappt vem som gjorde vad. Men mitt i allt var jag mycket noga med att påminna om att vi ville ha sen avnavling. Och det tyckte väl den ena barnmorskan var lite lustigt att jag kom i håg mitt i stundens hetta.

Efter en vilopaus med fika fick vi åka upp till BB. Jag ville så fort som möjligt hem igen dock. Dels för Karls skull och dels för att jag inte är så förtjust i sjukhus. Sjukhus ligger man på om man är sjuk och det är jag inte. I och med att sonen föddes 04:48 fick jag dock vänta till tidigast 11 för att läkaren skulle kunna skriva ut honom. Det var en lång väntan kan jag säga. Peter åkte hem och passade på att sova ett par timmar. Min mor ordnade så hon började jobba 15 istället för 13 så Karl fick vara kvar där lite till.

När barnläkaren tittat på sonen och gett honom godkänt trodde jag att det vara var att åka. Icke. När "mammaläkaren" kom in sa hon att de gärna ville behålla mig i ett eller två dygn till. Det var först då jag fick reda på hur mycket blod jag förlorat dessutom; på förlossningen sa de bara att det var en hel del. Vilket de sa när Karl föddes med och då var det 0,7 liter och inget speciellt snack om det. Min fråga är när har man förlorat tillräckligt för att de ska fylla på? Nu ville de bara att jag skulle vara kvar för observation. De skulle inte ge mig nån medicin eller ens en järntablett och då kunde jag lika gärna vara hemma och känna efter om jag blev yr eller så. Och hallå - jag har precis fött barn, det är inte det att jag ska ut och springa och skutta direkt efteråt ändå. Så visst tar jag det lugnt hemma. Men jag väntade snällt till efter lunch som de sa och när de mätte hb var det uppe i 132, vilket är mer än jag haft under hela graviditeten. Så tack och hej - nu hämtar vi Karl och åker hem.

Så kontentan är en liten ljuvlig pojk som går under namnet Tyko. Han må lukta lite fosterfett och låta som en kulting men han är den mest älskade lilla bebis som finns.



Kommentarer

Har du något att tillägga?

Namn:
VIP

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...