Hur mycket jag än funderar på det blir jag inte klokare. Men det måste ju finnas en anledning. Eller?

Under graviditeten gick man och oroade sig för att något skulle hända inne i magen. Att det en dag skulle sluta röra sig. När det väl var dags för barnet att komma ut oroade man sig för att något skulle gå fel under förlossningen.

Men sen skulle det vara frid och fröjd. Eller hur? När man väl gått och våndats så länge var det väl klart så? Inga fler risker, inga fler dumma tankar, ingen mer oro? Då slår det så hårt när något man inte ens tänkt över drabbar någon liten. Innan gårdagen var min största oro på sin höjd vattkoppor.

Om det vänder sig i min mage; hur mår då föräldrarna?