Jag har under hela mitt vuxna liv sagt att inann 30 ska jag ha körkort. Jag har inte haft något större behov av det tidigare då jag:

1. bott på cykelavstånd till skola/jobb
2. haft vettig kollektivtrafik
3. kunnat cykla smidigt med barn och sen har punkt två gällt

Jag kan dock erkänna att de kalla och långa vintrarna de senaste två åren har gjort mig lite mer peppad till körkort. Och lite praktiskt har man tänkt; om det händer något med barnen är det bra med bil.

 

En dryg månad efter 30-årsdagen kan jag i alla fall säga att jag hållit mitt löfte: ett rosa kort är på väg till mig. Med en ful bild men det bjuder jag på om nu polisen får för sig att kontrollera mig. För än så länge gäller mitt id-kort och då kommer det att visas om jag ska in på krogen/handla på systemet/överallt där de tror att jag är yngre än 20.

 

I går slog det mig dessutom att jag faktiskt kan åka till Gekås alldeles ensam. Utan barn eller man. Å andra sidan har jag faktiskt en man som gillar Gekås, om än inte lika mycket som mig men ändock.