Jag tänkte säga något men jag håller nog tyst. Det jag säger är ändå bittert och fult. Allt för att slippa säga det jag innerst inne menar.

 

Jag vet mycket väl att jag slarvat den senaste månaden. Det har blivit både sött, salt, friterat och alkohol. Ska jag hålla mig någotsånär stadig ska jag ha varken det ena eller andra. Ändå gör jag det. Kan ju inte vara så farligt. Så vi hamnar där vi är nu. Understimulerade barn och en man på pubrunda gör inte läget bättre men jag vill inte att saker och ting ska gå ut över närmast sörjande.

 

Om jag håller mig tillräckligt aktiv att jag slipper tänka går allt bra. I går var min mor här och jag tvättade klart altangolvet. Gräset runt lekstugan rensades och klipptes dessutom.

 

Kan barnen hänga med när jag klär om stolar och bygger taklampor? Går det att klippa tygremsor i tokiga barnens närhet? Det är ju inte det att jag inget har att göra; jag ska bara sparka igång mig själv. Ignorera känslan som får mig att krypa under en filt och önska att dagen snart blev natt. (Inte för att jag kan sova på natten men jag slipper i alla fall låtsas.)

 

Jag försöker vara praktisk. Tro inget annat.