Bekännelsen

Jag har aldrig kommit överens med min kropp. Jag hade stora komplex i tonåren vilket ledde till ätstörningar. När jag var som sjukast fick jag ångest för att jag ätit tre gurkskivor. Under hela dagen. När jag tittar på bilder från den tiden förstår jag inte alls hur jag kunde ha det snedvridna synsättet; jag var inte på något sätt tjock.
 
Ett par år senare träffade jag människor som gav mig en hälsosammare syn på mig själv och min kropp. VIid den tidpunkten satte jag in p-stavar vilket gjorde att jag gick upp tio kilo. Dagen jag passerade gränsen mellan 50 och 60 var tung. 59,9 kilo kunde jag ta men så fort det välte över ett hekto dog en liten del av mig. Den anorektiska delen. Jag la helt enkelt ner allt vad tvångstankar hette; det gick inte att kämpa sig under 60 igen så varför inte unna sig livet?
 
Under den här tiden hade jag en vän som sa till mig att man inte var riktig kvinna förrän man hade storlek 40 eller större. Hon sa det säkerligen på skoj men det har etsat sig fast. Och visst; de kvinnor som jag tycker är riktigt vackra är alla kurviga och drar mer än storlek 38. Men det gav mig komplex åt andra hållet. Jag var inte kurvig nog. Kilona satt inte där jag önskade. Jag snörade in mig i korsetter men var för smal (!) för att de där riktiga kurvorna skulle bli bra.
 
Mina två graviditeter har varit väldigt snälla mot mig; jag har gått upp precis det som barn med tillbehör vägt. Jag har till och med gått i min egen vikt; allt sötsug försvann och i stället unnade jag mig ordentligt lagad mat. Förödelsen kom med föräldraledigheten i stället. Där har jag fortfarande ett par kilo att jaga bort.
 
Se! Jag räknar kilon. Trots att jag vet att måttbandet säger mer, gamla plagg säger ännu mer. Klänningen jag bar på första dejten med Peter är min måttstock. Jag får fortfarande på mig den men jag upplever mig inte lika vacker i den som förr. Det har trots allt passerat nio år.
 
Jag har hängt upp en morot. De där p-medelskilona ska bort. Inte för att bli smalare utan för att de inte hade något där att göra i första läget. Hade jag vetat då det jag vet i dag hade jag aldrig stoppat i mig hormonpreparat överhuvudtaget. Moroten då? Den består i en suspension. En liten rutten del inom mig viskar att huden inte skulle hålla för min nuvarande vikt. Och jag som trodde att anorektikern dog i början av det nya årtusendet.

Kommentarer

Har du något att tillägga?

Namn:
VIP

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...