I dag har jag visat min mutta för en annan människa än Peter. Det var dags för det där som jag ständigt bävar för; cellprovstagning. Förra gången bävade jag så mycket att jag helt enkelt avbokade tiden. Men de hittar dig alltid.

 

Jag hade absolut inga problem att gå till barnmorskan under graviditeten, än mindre att ligga ett par timmar med en annan barnmorska stirrandes och pillandes på muttan under förlossningen. Så vad är det som är så illa med cellprovstagning? Ja, till att börja med stoppas det ytterst sällan in något under förlossning.  Inga spatlar, plastskrapor eller penslar. Under förlossning fokuserar man på att få ut något (någon). Sen är jag innerst inne rädd för att de faktiskt ska hitta en cellförändring. Igen. För inte vill jag vara med om skrapning igen. Det var olidligt; jag fick ligga en hel dag och vänta på operation, på fastande mage. Fatta: magen var helt tom en hel dag!