Att vara hemma med sjukt barn två dagar förra veckan, gjorde mig inget. Då. Att sedan ha två dagar extra med hela familjen ledig gjorde heller inget. Jag kunde faktiskt koppla bort examensarbetet och umgås. Och allt var så där bra. 

 

Det är mindre bra i dag. Natten till måndag tyckte Tyko att det var bra att ha feber igen. Och han har fortsatt med det. Inget annat, bara feber. Jag hade ju hoppats på de där vattkopporna men icke. Jag känner mig själv lite matt. Om det är feber, väljer jag att ignorera det. Magkatarren motar vi med omeprazol. Huvudvärken får paracetamol. Som om inte det vore nog, är det schlagervecka. Semifinal ett i går, vilket gjorde mig aptrött. Semifinal två i morgon, kommer inte göra mig piggare. Final på lördag, jag lär somna innan alla bidrag visats. 

 

Jag behöver väl inte påpeka att examensarbetet har blivit lidande. Rejält. Samtidigt börjar jag få ordning på saker. Det är bara det att när jag väl sitter och kodar och kommit in i det ordentligt, ska barnet byta film, ha nya batterier i spelkontrollen, hjälp att ta ner ett nytt pussel eller annat som distraherar. Jag förstår honom, fullt ut. Och jag vill gärna kunna fokusera på en sak. Vill ta hand om min febriga unge. Men jag kan inte släppa arbetet när jag närmar mig deadline. Jag är inte av eller på. Livet är inte digitalt.