Suck. När man äntligen inte har en vattenmelon som hindrar en från att ligga på mage och sova så har man istället två honungsmeloner. Som gör ont dessutom.

Visst är det bra att mjölkproduktionen har satt igång ordentligt. Nackdelen är bara att man lättare får mjölkstockning. Och hur kul är ömmande bröst, feber och allmänt ont när man helst av allt vill lägga sig i ett varmt bad? Men vänta; det får jag ju inte! Vi får snällt vänta till efter återbesöket på MVC. Lika lite som jag får dricka det där stooora glaset med kall choklad. Då har vi ett skrikande barn som spyr och pruttar. Mer än vanligt. Så det blir ett par Panodil och en vetekudde istället. Och plåga sig med att pumpa ut överskottsmjölken. För att ha ett barn som rycker och sliter i tutten är jag inte sugen på just nu.

I dag var vi på BVC. Vår skrutt väger nu mer än när han föddes. Tack för det. Trots kaskadspyor och tio-minutersbajsandet. Och det verkar som det där beror på att jag dricker mjölk. Så jag får snällt fortsätta att undvika att äta och dricka vissa saker.

Ja just det; han väger alltså fyra kilo. Ganska exakt.

Det var tydligen en ordentlig fjortisfylla Peter hade; han minns inte om han såg konserten, han shottade i baren och han blev utslängd innan konserten var slut. Vid tolv skickade han ett mms till mig med en bild på en taxibil och texten "Jag är framme hos Patrik nu." Vilket han inte minns riktigt.

Så nu kan han inte reta mig för mina fyllor; senast jag gjorde nåt sånt var jag 22. Peter är 35.

För att stoltsera ännu mer; jag kommer äntligen i kläder som jag hade när jag och Peter träffades. Alltså för sju år sen.

I går skulle Peter på konsert och se Skinny Puppy. Vilket vi vetat sen länge men plötsligt var den dagen här. Och det blev plötsligt väldigt konstigt att jag skulle vara hemma ensam med två barn. Men min far kom på besök på eftermiddagen så Karl stimulerades av honom som tur var. I natt har jag sovit mycket lite dock. Jag har inte orkat gå upp och göra ersättning så jag tänkte att jag skulle amma Tyko till sömns så fort han vaknade. Visst; han somnade. Men så fort jag försökte flytta på mig och lägga mig bekvämt igen vaknade han. Så jag har slumrat (i obekväm ställning) nån halvtimma och ammat en timma. Hela natten. Om och om igen. För att Peter behagade dricka några öl och sova över hos vän i stan. Men han skulle minsann vara hemma tidigt, senast nio. Visst. Ett par timmar efter sagd tid kom han hem. Lite "trög" som han kallade det. För han hade blivit kalasfull... Och jag gick och la mig.

Hur ska det gå nästa helg när Peter åker till Tyskland?

1. Använd rumsvarma ingredienser. Tyvärr minskar det chansen till att spontanbaka förstås.
2. Använd en bra stabil muffinsform. Ett förargligt problem att missa på. Veka formar kan få muffisen att växa ut på sidorna istället för uppåt och du förlorar den där höga svampformen du är ute efter. Det finns t om speciella muffinsplåtar som kan förbättra resultatet. Du kan också testa med att ha dubbla formar.
3. Se till att smeten inte bli för lös. Det kan få smeten att rinna över kanterna på formen.
4. Byt ut vetemjölet mot vetemjöl special
5. Använd kesella istället för smör.
6. Ta inte ut dem för tidigt. Låt dem stå kvar i ugnen tills de är helt klara. Kontrollera med en tandpetare. Om ingen deg fastnar på tandpetaren är muffisen klar.
7. Se till att inte röra för mycket i smeten efter att du haft i bakpulvret. Ingrredienserna behöver bara blandas.
8. Du kan också testa att använda vanlig handvisp istället för elvisp men det beror på vilket recept du följer. Om du har mycket ingredienser kan det bli lite tungt att vispa för hand.

Tack till Homey!

Jag har hittat kärlek. Tack tack.

Lite siffror så här i efterhand:

• Jag väger tre kilo mindre än innan jag blev gravid.
• Totalt vägde moderkaka, barn och vatten nio kilo.
• Tyko vägde trots detta tre hekto mer än Karl.

Jag tror att Peter inte riktigt vant sig vid att vara tvåbarnsfar. I dag tittade jag ner på Karls fötter och vad hade han på sig? Jo, Tykos strumpor. För Peter trodde att det var såna där låga...

Säga vad man vill om Familjeliv men det finns ljusglimtar även där.

• Roliga förlossningsberättelser
• Sömngångare
• Mer förlossning

Karl har sedan en tid sagt "Min mamma." och "Min pappa." och gärna så fort det är något annat litet barn som han behöver hävda sig inför eller vad det nu är. Och han tittar gärna på mig och säger "Mamma..." Och jag svarar med ett "Jaaaa...". "Min pappa!" kommer då snabbt tillbaka.

I dag utökade han repetoaren; "Min katt." och "Min Tyko."

I dag fick jag nya katalogen från H&M. Trots att jag inte behöver särskilt mycket mer bebiskläder var jag givetvis tvungen att titta på dem. Och hittade en massa fint. För även om vi har en hel del så behöver vi nog fler tunna byxor; det märks att Karl inte är född i högsommarvärme direkt. För vem vill gå runt i manchesterbyxor och tjocka strumpor nu?

Och ja, en hel del fina kläder till mig blir det med. Behöver jag berätta hur nöjd jag är med armémodet? När till och med Peter kan hitta kläder på Dressman är modet riktigt bra.

Japp. Nu är gravidmagen borta (eller en del av den i alla fall). Det innebär att jag kan se muttan igen för första gången på flera månader. Ett kärt återseende. Och så illa var det inte; den såg helt anständig ut. Dock utan nåt bling bling som jag var tvungen att ta ur inför förlossningen. Men snart är ordningen återställd.

Jag borde förstått att det skulle dröja till BF+3 innan Ada skulle ut; Karl tog den tiden på sig så varför skulle det här barnet vara annorlunda?

Förvärkarna fortsatte som på lördagen både på söndagen och måndagen. Fast de avtog aldrig till måndagskvällen. Vi gick och våndades då min mor kom med Karl och katterna från Vara på måndagen och skulle jobba igen på tisdagen efter två veckors semester och all möjlighet att vara barnvakt. Hon skulle jobba kvällspasset som tur var så hon skulle börja vid 13. Annars hade Peter varit tvungen att ta hand om Karl och missa förlossningen.

Ett par timmar efter min mor åkt hem på måndagen kände jag att det inte "bara" var förvärkar längre. Så vi packade en väska till Karl och åkte och lämnade honom hos min mor. Då var klockan runt 21 och det var knappt tre minuter mellan värkarna. Jag var dock inte särskilt orolig då inte vattnet hade gått än. Peter har sällan kört så fort och så stressat.

På sjukhuset konstaterade de att jag var öppen 4 cm så jag fick stanna kvar. Dock var värkarna inte så långa (ca 20 sek) så vi gick på en promenad medan vi väntade. Och väntade. Vid varje undersökning såg det bättre ut i alla fall och min största fasa att livmodermunnen skulle behöva tryckas bort (som gjorde djävulskt ont senast) besannades aldrig. Men i och med att värkarna aldrig riktigt blev intensiva så gjordes det vid tvåtiden hål på hinnorna. Det verkar som jag aldrig får uppleva vattenavgång. Men det var effektivt i alla fall. Och det var nån gång efter det som jag gick på lustgasen. Inte alls lika intensivt som förra gången och jag hade sagt när vi kom in att jag ville ha så lite smärtlindring som möjligt så vid krystvärkarna använde jag den inte alls och jag vet inte om det var det eller att man fött tidigare men jag upplevde nog att det var bättre utan; att man hade mer kontroll över situationen.

Skillnaden mellan den här gången och förra? Vad var bättre/sämre? Inför den här gången sa jag till mig själv att inte ligga så mycket. Jag var mest uppe och gick (på rummet, inte som ett miffo i korridoren) och värkarna var mycket lättare att hantera när man gick än när man låg eller satt på en stol. Det sägs vara mer värkstimulerande att röra på sig med. När jag väl skulle krysta satt jag upp mer och höll i låren än som förra gången då jag halvlåg och höll tag i nån stång bakom huvudet. Det var heller ingen barnmorska som skrek "Det blev en pojke!" utan hon lyfte bara upp barnet och la det på mig för att, som hon sa, föräldrarna själva skulle få se vad det var. Då kunde Peter inte längre hålla sig från att säga nåt dumt (han hade då säkert varit fri från sånt en halvtimme) utan utbrast "Vilken stor pung!" Japp, sånt är tydligen viktigt i männens värld...

När bebisen väl var ute (vilket gick på knappa tio minuter när krystvärkarna satt igång, tack och lov) började jag blöda och de kunde inte begripa varifrån det kom. Totalt förlorade jag nästan 1,3 liter blod. Men vem bryr sig om det när man har världens finaste bebis vid sitt bröst? En bebis som dock vägrade öppna ögonen; Karl stirrade på mig bland det första han gjorde. I slutskedet var det plötsligt fullt med folk inne på rummet. Man visste knappt vem som gjorde vad. Men mitt i allt var jag mycket noga med att påminna om att vi ville ha sen avnavling. Och det tyckte väl den ena barnmorskan var lite lustigt att jag kom i håg mitt i stundens hetta.

Efter en vilopaus med fika fick vi åka upp till BB. Jag ville så fort som möjligt hem igen dock. Dels för Karls skull och dels för att jag inte är så förtjust i sjukhus. Sjukhus ligger man på om man är sjuk och det är jag inte. I och med att sonen föddes 04:48 fick jag dock vänta till tidigast 11 för att läkaren skulle kunna skriva ut honom. Det var en lång väntan kan jag säga. Peter åkte hem och passade på att sova ett par timmar. Min mor ordnade så hon började jobba 15 istället för 13 så Karl fick vara kvar där lite till.

När barnläkaren tittat på sonen och gett honom godkänt trodde jag att det vara var att åka. Icke. När "mammaläkaren" kom in sa hon att de gärna ville behålla mig i ett eller två dygn till. Det var först då jag fick reda på hur mycket blod jag förlorat dessutom; på förlossningen sa de bara att det var en hel del. Vilket de sa när Karl föddes med och då var det 0,7 liter och inget speciellt snack om det. Min fråga är när har man förlorat tillräckligt för att de ska fylla på? Nu ville de bara att jag skulle vara kvar för observation. De skulle inte ge mig nån medicin eller ens en järntablett och då kunde jag lika gärna vara hemma och känna efter om jag blev yr eller så. Och hallå - jag har precis fött barn, det är inte det att jag ska ut och springa och skutta direkt efteråt ändå. Så visst tar jag det lugnt hemma. Men jag väntade snällt till efter lunch som de sa och när de mätte hb var det uppe i 132, vilket är mer än jag haft under hela graviditeten. Så tack och hej - nu hämtar vi Karl och åker hem.

Så kontentan är en liten ljuvlig pojk som går under namnet Tyko. Han må lukta lite fosterfett och låta som en kulting men han är den mest älskade lilla bebis som finns.

Jag har nu skördat mina första två jordgubbar. De var riktigt goda. Även om de egentligen inte var så röda som man kanske skulle önska.

Nä. Inget barn på BF. Peter suckar och är övertygad om att jag kommer ligga och krysta under finalmatchen i kväll. Hade han haft sin Android-telefon nu hade han haft med den på förlossningen säger han. As if.

I alla fall. Förvärkarna ökade senare på kvällen och jag började fundera över vad jag gett mig in på. Är det för sent att ångra sig? Japp, svarade Peter. Han är en sånt bra stöd. Jag lyckades somna efter en stund med Panodil och vetekudde i alla fall. Jag menar; jag lär vakna om ungen bestämmer sig för att titta ut på riktigt. Nu under dagen har det varit ganska vaga förvärkar men de blir mer och mer intensiva. Och ständigt dessa sex minuter mellan.

Om ungen mot förmodan tittar ut under matchen skulle jag kunna överväga en Glenn. Som tredjenamn vill säga.

07:30 - teckenblödning
08:30 - förvärkar

Vi får väl se om Ada behagar vara en av de 5% som faktiskt föds på beräknad förlossningsdag. Hon har ungefär tolv timmar på sig.

I dag sov jag länge. Eller; jag vaknade och somnade om en gång i timmen efter fem nån gång. Låg kvar i sängen till nio i alla fall. Vid tio skulle vi åka till MVC. Där konstaterades att Ada ligger med huvudet neråt men fortfarande ruckbart och att magen har vuxit två cm på två veckor. Nästa tid fick vi den 21 men då ska hon väl ha kommit ut. Jag som till och med hade känningar i går och trodde att det var dags. Men det verkar ha stillat sig. Så nu ska vi dricka tre koppar hallonbladste om dagen för att se om det hjälper. Jag är tveksam men vad gör det när det ändå är ganska gott?

I dag har Peter i alla fall lagat färssås till mig. Sex portioner blev det varav en intogs i dag. Vi får se när (om) vi orkar göra lasagne och moussaka av det. Dessutom har det inhandlats mer jord så nu har smultronen flyttat över till en stor kruka och mer dill och rädisor har såtts. Den första omgången dill skördade jag i går och frös in.

I går köpte vi nya (för oss) stolar till köket. De ska bara skruvas åt och smörjas in. Sen slipper jag de trasiga pinnstolarna. Ingen som vill ha ett par sämre begagnade pinnstolar? De är väldigt shabby chic. ;) Sen var det dags för lekdag med Camilla. Hon hämtades upp och sen åkte vi hem till oss. Vi lekte väldigt stillsamt dock; satt i varsin solstol med en smoothie och pratade bebis. Peter höll sig på vinden och fixade med ventilationen.

En av mina favoritsidor är Lovely package. Så här bjuder jag på några av favoritprodukterna de lagt upp. En av dem har jag till och med köpt. Enbart för designens skull.

Anima
Good Ol´ Sailor beer
Absolut
Luchador
Bill´s Milkshake
Wicked Energy drink
Blink

Så var det dags igen. Man vaknar innan sju och ger upp efter en stund. Men vad ska man göra uppe så tidigt? Tvätten som hängt ute har inte ens torkat så man kan inte klä på sig och göra nåt vettigt. Kanske packa om några fler kartonger? I går tömde jag tre till. Snart kan man nästan komma in i biblioteket som fram tills nu har använts som förråd mestadels.

Nu har man varvat ner lite. Det har varit en lagom aktiv helg. På fredagen var det 50-årskalas hos min moster. Bra på alla sätt om man bortser från alla mygg de har. Och att min bror blev lite väl onykter. Jag tror att han har gett min son men för livet; Karl åkte i min mors bil med bror och hans tjej. Min bror däckade i Karls knä och sen när de klev ur bilen ramlade han in i hallonbuskarna. När Karl kom in till oss i stugan pratade han bara om att Ronny ramlade och att mormor skulle titta till honom. Det första han sa när han vaknade var att han skulle titta till Ronny igen.

På lördagen var det dags för Jordgubbens dag så vi åkte in på det. Alla utom bror som valde att stanna kvar i stugan. Han missade så sett inget speciellt. Vi kom hem med sex kilo socker, ett par nya snickarbyxor till Karl och ett par Cars-tofflor till Karl. Annars var det fattigt med roliga saker. Jag som annars alltid brukar hitta nåt. Men det kan bero på att det var för varmt för att visa nåt egentligt intresse för shopping.

I går var det chill. I alla fall för min del. Peter och min mor satte upp staket runt stugan så nu är det bara grinden som fattas. Sen är det säkert att släppa lös både hund och barn.

I dag åkte vi hem. Först en tur till Lidköping och Rörstrands. Där fyndades lite böcker och köksredskap. Sen vidare via Lerum och Lidl och Skohuset. Så nu är frysen full av tysk mat. Vi avnjöt en del av den när vi kom hem dock.

Nu har jag tvättat, diskat, tittat på Hachiko och badat. Så nu ska jag sova. Ännu mer att göra i morgon. Om inte Ada bestämmer sig för att titta ut.

Jag ville bara säga att vi är hemma igen. Jag och Peter that is. Karl och katterna är kvar i Vara för en vecka till. Under den veckan hoppas vi på att Ada kommit ut. För smidighetens skull.

Min mor har nog för mycket energi när hon är här. I går var det ganska trist väder så det blev inomhusaktivitet istället. Eller; först städade vi i ordning i kallförrådet och carporten. Så nu är det rent och fint där i alla fall. Och jag har något sånär översikt över vilka planteringssaker jag har.

Sen började vi städa i tvättstugan. Jag började där i alla fall. Min mor hann dammsuga både tvättstuga, kattrum, hall och grovkök innan jag var klar med dammtorkande och moppande. Sen tog hon över moppandet med. Och dammsög även vardagsrum, kök och syrum. Under tiden gick jag igenom Karls leklådor och plockade undan bebisleksaker. Som han givetvis hittade och skulle leka med.

Peters vän Martin kom hit på eftermiddagen med. De stod och var grabbiga och tittade på motorn i Martins bil. För att veta hur de ska meka nästa vecka. Karl var givetvis med en stund och skulle sen titta på mormors bils motor med.

Gårdagens sensation då? Inte är det värken i fogarna och ryggen i alla fall. Nej; Karl bajsade på pottan för första gången. Och fick sin efterlängtade leksakshjälm med verktyg. Nu ska man hitta nåt annat att muta honom med till nästa gång. ;)

Missförstå mig rätt förresten; det är jätteskönt att ha ett välstädat hem. Men när man själv inte har energi/ork/kropp att hjälpa till som man önskar känns det lite fånigt. Men om tio dagar har jag fött och då ska jag väl ha energi igen? Då blir man väl supermamman direkt?