Jag vet inte vad det är som gör det men det verkar vara riktigt provocerande att köra en V70 i för vägen max tillåtna hastighet. Varenda bil på vägen till jobbet låg precis bakom mig och körde om vid första bästa tillfälle.

Jag känner mig fånigt vuxen nu när jag sålt fonder, flyttat om pengar och andra bankärenden. Men det är inte lika lyxigt som det låter; pengarna försvinner snabbt till BDS. Allra helst hade jag velat vara ovuxen, boka en resa till Brighton och bränna alltför mycket pengar på godsaker, skor, kläder och smink. Helst här och här.

Just ja; jag glömde nämna att vi ska grilla. Ute minsann!

Tänk att man kan vara så lycklig över att hänga tvätt. Ute! Äntligen skiner solen, änligen är snön borta! Adjö till tumlade kläder som redan känns mjuka och använda - välkommen till sträva sandpappershanddukar och kläder med nypmärken.

Dagens middag blev klart mer lyckad än mina briocher. Så mest som eget kom-ihåg: mustig fiskgryta är bra!

I går efter att jag lämnat barnen valde bilen att ge upp. Strax efter Härryda kyrka fungerade inte längre kopplingen. Alls. Och det luktade inte riktigt rätt när jag stannade bilen.

För att göra en lång historia kort; bilen fick stå kvar vid Fiket (ett arbetarfik mittemot skolan), jag missade precis bussen och började gå. För att några hundra meter bli upplockad av en man som av en händelse hade ätit frukost på Fiket för första gången i sitt liv. För; åka till Delsjömotet med en skäggig man i lusekofta vars bil var ej tjejbil med barnstol eller fortsätta gå för att fördriva tiden till nästa buss? Jag gav skäggiga mannen en chans.

Till råga på allt ringde dagmamman och meddelade att Tyko var sjuk. Så Peter ordnade först med bärgare, hämtade den lille, mötte upp bärgaren och hem igen. För att när han ska iväg för att hämta den store inse att bilens centrallås inte fungerar. Alls. På bil nummer två alltså.

Just nu har vi min mors bil. Och låter den inte lite oroväckande..?

Jag borde förstått att man inte kan baka briocher på 30 minuter. Det är väl lite som när man hittar recept på nån sockerfri kaka; det är dömt redan från början. Hur bra det än verkar.

Låt oss bara säga att de briocher jag bakade nu (på 30 minuter) inte alls blev lika fluffiga och goda som de vanliga.

Så. Nu klickade jag på sänd-knappen. Nu finns ingen återvändo. Jag har gjort mitt och nu är det upp till en okänd Sofia att bestämma. Bu eller bä.

Nu tar vi tag i det. Vi försöker först med maten. Så i morgon börjar vi dieten. Det måste ju finnas en anledning till varför min pmdd är bättre vissa månader. Denna månaden vet jag ju att jag slarvat med mycket kakor och godis; kan det vara så enkelt? Är det därför jag har den största svackan på länge? En där jag helst vill vränga mig ut och in och skrubba insidan med salt och rotborste för att bli av med förruttnelsen.

En har feber, en har pmdd, en har baksmälla och en har magont. Så pass illa att halva familjen for iväg till sjukhuset.

Det är bättre att må som man ser ut än se ut som man mår.

Kvällens dilemma: använda sista mjölken i drinkar eller i kaksmet?

Tills för ett par veckor sedan var jag inte ens medveten om det. Att jag har en viss typ när det gäller kvinnor. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jämför följande kvinnor och säg vad de har gemensamt. Och säg inte att det är att de heter Sara.

• Sara Ramirez
• Sarah Lancaster
• Sara Rue

På plussidan: jag slipper vara fyllechaffis.

Vad gör man när man är alldeles ensam? Passar på att göra hårinpackning, raka benen och lägga ansiktsmask? Oroa er inte; jag gör bara en av de där grejerna. Och diskar och hämtar in ved. Men sen ska jag pyssla med håret och se skräckfilm. Om några timmar ska jag agera fyllechaffis. Jag tror dock att Peter skulle köra bättre än mig med tanke på rådande väglag ute i Hindås.

Då jag personligen anser att det är lite för kallt för att bada i havet så här års har jag gjort det näst bästa; dränkt in håret i saltlösning. För i dag ska tovas, tuperas och dreadas. Får jag ingen ordning på det får jag väl återgå till den gamla metoden; löshår och bivax. För nog var mina dreads snyggare förra gången.

Jag tror att jag har hittat ett sätt som gör att jag kommer visa mer bilder. Jag återkommer.

Den dagen jag faktiskt skaffar min dirndl ska jag lätt ha de här skorna till!

Jag säger det med en gång: nej, jag ska inte ha fler barn. I alla fall inte på ett bra tag. Camilla sa det bra senast - tio år mellan ungarna är rätt lagom.

Men om jag mot förmodan ska vara gravid igen så vill jag lätt bära äpplekläder.

Nu gjorde jag något dumt; jag åt upp den sista hallongrottan. Dumt på två sätt: nu mår jag illa och dessutom måste jag baka nya.

Ok. När jag väl reste mig upp gick det rätt fort. Blommorna i tre rum är vattnade. Kattlådorna är städade plus att katterna belönades med lite mat. Tvätten tumlas och nya sängkläder är framlagda. Nu är jag verkligen värd mitt te.

Nu ska jag bara få till den där texten med.

Och där tog orken och lusten slut. Jag sätter mig vid datorn och stirrar blint på det som verkade logiskt och självklart för bara en liten stund sedan. Nu verkar det så fel och fånigt. Så jag sätter mig vid tvn och stirrar blint, utan att veta vad jag tittar på. När jag kommer på mig själv reser jag mig för att göra något vettigt. Men det lockar inte särskilt att tvätta, städa kattlådor, vattna blommor eller ens läsa.

Jag ska nog göra lite te. Snart är lugnet över. Familjen är på väg hem.

Fördel med att sitta hemma framför datorn hela dagen: man kan dricka hur mycket te man vill. Nackdel: kroppen gillar det inte. På fler än ett sätt.

I går diskuterade vi på jobbet det där med "ledig dag". De som har jobb vardagar 9-17 är oftast verkligen lediga på lördagar. Vi som jobbar lördagar kompenseras med en ledig vardag. Då ska dock allt (och jag menar allt) klämmas in.

I dag, som är min lediga dag, ska således det mesta göras. Barnen är hos mor så kanske får man faktiskt gjort det där som var tänkt. Först skulle jag skriva en lista på vad som skulle göras, allt från vattna blommor till telefonsamtal. Det räcker dock med att gå igenom högen med papper på skrivbordet så blir det mesta, och viktigaste, gjort.

Nu: ringa Hagabadet och boka en ansiktsbehandling. Viktigt!

Nu när det nästan är vår så kliar det i fingrarna. Det är något som spirar inombords. Så jag sitter och läser hur jag ska beskära det gamla äppleträdet (föryngringsbeskärning minsann!). Och det självklara; en lååång stund på Impectas sida. Jag ska vara lite realistisk och odla mer i balkonglådor och gärna sånt som inte behöver så mycket kärlek.

Årets tomat: vinbärstomat
Årets baljväxt: kikärt
Årets lök: ramslök

Sen är jag sugen på både citrongräs, skörbjuggsört och sparrissallat. Skuklle jag mot förmodan vinna det där väthuset jag tävlat om finns det inga gränser till vad jag vill odla. Så länge det inte krävs för mycket kärlek.

Varför ska det alltid vara så intensivt att klippa äldsta sonen? Det skriks och gnälls och det är sällan han sitter still. Det gör ont, det kittlas och det kliar. På honom. Allt medan jag känner frustrationen växa.

Jag vet inte hur länge vi bråkade i dag men han blev snygg till slut. Utan några jack nånstans. Efteråt var jag inte särskilt sugen på att klippa mer men nu är även Tyko friserad och det var en fröjd i jämförelse. Just nu badar pojkarna och sen ska Peter klippas. Om jag har tålamod ska även katterna badas; de luktar lite unk. Allt medan jag njuter av mina nytvättade dreads och min smörade kropp. Ja, jag inbillar mig att det är spadag.

Jag vet att jag allt som oftast klagar på solen. Det blir för varmt, svettigt och man bränner sig. Men nu; när det har varit minusgrader i flera veckor välkomnar jag den. Snön som föll i natt börjar redan smälta bort. Det droppar från taket. Fåglarna sjunger och man känner nästan att det snart är vår.

Nu får vi bara hoppas att solen fortsätter skina så att allt äckelvita försvinner. För nu vill jag inte ha mer snö.

Ända sedan jag såg Jeeves och Wooster för första gången har jag drömt om att ha dem i syrummet. Till det priset tror jag dock inte att de är tillräckligt effektiva och praktiska för att de ska vara värda pengarna. Men nu har Inreda.com en variant. Plötsligt blev det aktuellt igen. För jag hade tänkt mig ett par tre stycken hängandes över skrivbordet.

Nu är det lugnt och skönt hemma. Ja, hemma. När man kan vara på jobbet. Men det äldre barnet drog på sig feber och hosta i går så just nu ligger han och tittar på Spöket Laban. Det yngre barnet rusar av sig hos dagmamman. Varför verkar det alltid vara så; när den ena är sjuk har den andra extra mycket energi.

Vore det fult av mig att överväga en Nikon?

Lisa är allt bra produktiv. Eller så ter det sig bara så för att hon berättar om saker och ting. Mitt i allt stök med barn, böcker och annat som hör hennes liv till hinner hon tipsa om en tävling. Givetvis i böckers tecken.

Babyboken.se är det senaste. Det visste väl alla? För vem vill inte ha alla de där bra barnböckerna i hyllan hemma? Utan att faktiskt behöva läsa allt som inte är lika bra. Så kom igen; låt mig vinna det finfina paketet med tolv av de bästa bebisböckerna som finns. (Och det konstigaste är att jag inte har en enda av dem.)

Efter kvällens program: jag är inte imponerad. Av någon.

Eller jo; av Soundtrack of our lives. Men det är väl inget nytt?

Oroa er inte; bara för att Baking life lagt ner betyder inte det att jag slutat spela. Numera Bejeweled blitz.

I går tog jag en chansning och gick in till djuraffären bredvid jobbet. Det är ytterst få djuraffärer jag varit i som faktiskt har Cat´s Best Öko Plus. Och om de mot förmodan har det så är det bara tio liters säck. Hur långt räcker den med tre katter? Inte särskilt. Inte ens Animail (fd Foderbilen) har 40 liters. De om någon borde ju ha storpack tycker jag.

Men. 84:ans zoo hade minsann. Öko Plus. Stor säck. Med rabatterat pris dessutom. Nu när man kör bil till jobbet är det ju inga problem att handla hem saker; det var lite värre när det buss och cykel som gällde.

Så nu har Karl och jag städat ur kattlådorna och fyllt på med ny och fräsch sand. Otto är dock lite missnöjd över att vi är tillbaka på Olivers mat; skräpmaten jag köpte i brist på annat var klart att föredra. Så ja; Olle ska snart iväg på fat camp igen. Runda bullen...

På väg hem var det ju rena sommarvärmen; minus 10 grader. När jag åkte till jobbet visade mätaren minus tjugo grader. Gissa om jag tyckte synd om saten som stod vid vägkanten med en kokande bil. Det såg paradoxalt nog kallt ut.

Det måste vara någon form av magnetism mellan mig och Tyko; inte ens när Peter stigit upp ur sängen kan man breda ut sig i sängen. Det lilla barnet flyttar efter i sömnen. Trots att jag byter sida. Flera gånger. Å andra sidan är det rätt mysigt att vakna med ett litet barn sovandes på armen. Om det inte vore för den stela ryggen.