Nej, nej, nej! Det lilla barnet vägrar somna. Han lyssnar om och om igen på Nalle Puh och har ett tiotal gosedjur i sängen. Ändå skriker han mamma, mamma. Jag vägrar dela min säng med honom i natt; jag är fortfarande alldeles för trött för att offra all chans till sömn.

 

Ta det rätt; jag delar säng med Peter enbart för att han har en egen del av sängen. Och håller sig där. Tyko förstår inte det där med gränser riktigt än.

Fredag. Dagen innan december. Detta innebär att ljusstakarna numera står i fönstren och Peter tittar på På spåret. Så klart. Själv slösurfar jag. I väntan på Historieätarna.

 

Det jobbiga i faktumet att det är den första december i morgon är att jag har varit så duktig och gömt adventskalendrarna riktigt, riktigt bra. Så bra att jag inte ens minns var. Så jag får i värsta fall köpa nya.

 

Dagens seminarie med opponering gick för övrigt bra. Så godkänt på den delen i alla fall. Nu får vi hoppas att texten i sig får bra betyg, tillsamans med hemtentan.

 

Nu; äta chokladrobotar. Allt i julstämningens och fredagkvällens namn.

Hur ska detta gå?! Jag har suttit i en timma och läst en massa information om källkritik. Det mesta är upprepningar och jag har god koll på informationen. Men... Så glider jag sakta in på Twitter eller Facebook. Ska bara. En blick på klockan visar att det är mer än bara ska bara. Ska bara tar inte tio minuter; i så fall får man delegera eller diarieföra det. Ja, ni vet; GTD. Mindre än två minuter ok, mer inte ok.

 

Fokus. Disciplin. Jag ska bli klar med fråga ett på hemtentan i dag. Två dokument kvarstår att läsa igenom, sen ska texten struktureras.

 

Kanske borde man skaffa sig ett konto på Instagram...

När jag mer eller mindre bestämt mig för att åka på Amphi (satt upp en biljett på önskelistan) släpps nyheten om att Robbie Williams kommer till Göteborg. Den 20 juli. När jag tänkt befinna mig i Tyskland. Hur tänkte han där?

Efter endast tre drinkar i dag kan jag konstatera att det var bra att jag höll mig till cider i går. Hade det varit något starkare hade jag varit dryg och ärlig (värre än jag redan var) och troligtvis inte lyckats ta mig vidare till Wisers.

 

Jag hade i alla fall riktigt trevligt i går. Det känns skönt att konstatera att det i alla fall finns ett par i klassen som man faktiskt kan umgås med. De som var med i går kan jag alla sätta på den listan. Men varför vi gick till Harrys först förstår jag så här i efterhand inte alls; Wisers öppande ju 17.

Den där duken som Tyko härjade i med saxen i går kom till användning ändå. Just nu klär jag om köksstolarna med den. Tyko använde så mycket färg vid porslinsmålningen att det kom på stolklädseln så det var en bra ursäkt till att klä om dem igen. Dessutom hade jag ändå tröttnat på Ljungbergstyget. Vaxduken är troligtvis lättare att rengöra dessutom. Enda nackdelen var att ett litet barn envisades med att sätta sig på stolen när jag skulle fotografera. Ska jag ta det som ett godkännande?

 

Det är casual friday så Tyko valde själv vad han skulle ha på sig. Jaja; blöjan var ett påtvingat val.

Nu är jag inte personen som gillar att trängas bland shoppinggalna människor men jag tipsar ändå. Boråsbloggarna nämner både Gina Tricots och Morris utförsäljning. Dessutom har Duns utförsäljning i Göteborg från och med i morgon.

Till slut skickade jag in den. Deadline är i dag 23:59 och jag skickade in nyhetstexten för nån timma sedan. Jag är inte nöjd med den, det vill jag inte påstå. Men det var det bästa jag kände att jag kunde krysta ur mig utan det där intervjuunderlaget jag egentligen önskade. Jag belönade mig i alla fall med mjölkchoklad och ett glas mjölk.

 

Karl har i dag varit oförskämt pigg för att vara sjukling. Så när dagmamman ringde tidigare i dag sa jag att barnen kommer i morgon. När vi åt kvällsmat konstaterade Peter att Karl var varm och hade feber igen. Suck. Jag hade hoppats på att få lite tid för hemtentan i morgon. Om nu nyhetstexten blev halvdan måste jag skriva en grym hemtenta som kompensation.

 

Vi har haft pysselverkstad i dag. Först gjorde vi (jag) ljus, sedan pärlplattor (jag) och halsband (Karl). Under tiden lekte Tyko kaos och hällde halvfyllda pärlplattor på golvet och skrattade rått. Men vad förväntar man sig av en tvååring? När jag gav Karl en mugg att måla upphörde Tyko med allt annat och gapade tills en mugg stod framför honom med. Till hans fördel måste jag säga att han använder mycket färg när han målar; Karl är desto försiktigare med det. Tyko använde den så väl att duken fick slängas i tvätten. Nej; porslinsmålningsfärg försvinner inte i tvätten. En ny duk slängdes på och ungarna skulle klippa och klistra önkelistor. Karl klippte i leksakskatalogen och Tyko klippte i duken. Som användes för första gången i dag. Tack...

 

Till kvällsmat åt vi grönsaker med dipp. Tyko insåg ganska fort att morötter var bättre än blomkål att få upp dipp med. Han inte bara dubbeldippade; han trippeldippade med hela handen. Om ni sett hur Nalle Puh gräver ut sin honung så vet ni hur Tyko såg ut. Sen lyckades han välta ut en mugg full med te. Ännu mer kaos. Efter att ha fått på sig pyjamasen slocknade han ganska omgående i soffan. Tuff dag för oss alla.

 

 

Som om det inte räcker med att jag har problem med min nyhetstext; i dag ringde dagmamman och sa att Karl har feber. Det var bara att släppa pluggandet och åka och hämta barnen. Väl hemma verkade han oförskämt pigg. Varm, men pigg. Efter en och en halv timme med Ninjago frågade jag om han hade feber. Nä, var svaret. Så du kan gå till dagmamman i morgon då? Nej, då hade han feber igen. Fejkar han? Redan?

 

Vi får väl se hur han mår i morgon bitti. Just nu kör jag min (nästsista) utväg; jag ställer mina intervjufrågor via en chat med Arbetsförmedlingen. Får jag inget vettigt svar där får jag väl skriva i artikeln att Arbetsförmedlingen inte anser att problemet existerar och att förmedlaren jag intervjuade föredrar att vara anonym. Deadline är i morgon innan midnatt. Gott om tid med andra ord. Om det inte vore så att man är beroende av andra människor för att kunna färdigställa.

 

Man skulle kunna tycka att Peter borde vabba men se han är kursledare resten av veckan. Hur skulle det se ut om kursledaren var hemma? Typiskt att allt krockar; nästa vecka hade det inte varit några som helst problem. Efter i morgon har jag bara ett par föreläsningar kvar på den här kursen. Sen är det full fokus på hemtentan. Som jag redan börjat med. Den handlar till viss del om katter trots allt.

Må vara att Lady Dahmer ploppar ur sig både det ena och det andra (nu senast en bild på en mensig binda) men min nya kärlek heter Elin. Hon säger så smarta saker, inbäddade i vackra ord. Jag älskar feministiska inlägg som ligger någonstans i gråzonen om vad som är att hänga ut folk. Hipp hipp!

 

Numera följer jag henne även på Twitter. När jag hittat nåt bra släpper jag inte taget.

Klockan är tio och det är dags för frukost. Ja, i alla fall i min värld. Järntillskottet gör att det är först runt tio som illamåendet har lagt sig något sånär så man faktiskt kan äta något och behålla det. Vi kompenserar genom att äta brunch; stekt potatis och ägg. Te till det.

 

 

 

Jag snubblade över Beyond sizes och såg den röda klänningen med den svarta kragen. Givetvis blev jag inspirerad. Behöver jag ens tillägga att alla klänningarna numera står uppskrivna på min önskelista?

Jag har aldrig kommit överens med min kropp. Jag hade stora komplex i tonåren vilket ledde till ätstörningar. När jag var som sjukast fick jag ångest för att jag ätit tre gurkskivor. Under hela dagen. När jag tittar på bilder från den tiden förstår jag inte alls hur jag kunde ha det snedvridna synsättet; jag var inte på något sätt tjock.

 

Ett par år senare träffade jag människor som gav mig en hälsosammare syn på mig själv och min kropp. VIid den tidpunkten satte jag in p-stavar vilket gjorde att jag gick upp tio kilo. Dagen jag passerade gränsen mellan 50 och 60 var tung. 59,9 kilo kunde jag ta men så fort det välte över ett hekto dog en liten del av mig. Den anorektiska delen. Jag la helt enkelt ner allt vad tvångstankar hette; det gick inte att kämpa sig under 60 igen så varför inte unna sig livet?

 

Under den här tiden hade jag en vän som sa till mig att man inte var riktig kvinna förrän man hade storlek 40 eller större. Hon sa det säkerligen på skoj men det har etsat sig fast. Och visst; de kvinnor som jag tycker är riktigt vackra är alla kurviga och drar mer än storlek 38. Men det gav mig komplex åt andra hållet. Jag var inte kurvig nog. Kilona satt inte där jag önskade. Jag snörade in mig i korsetter men var för smal (!) för att de där riktiga kurvorna skulle bli bra.

 

Mina två graviditeter har varit väldigt snälla mot mig; jag har gått upp precis det som barn med tillbehör vägt. Jag har till och med gått i min egen vikt; allt sötsug försvann och i stället unnade jag mig ordentligt lagad mat. Förödelsen kom med föräldraledigheten i stället. Där har jag fortfarande ett par kilo att jaga bort.

 

Se! Jag räknar kilon. Trots att jag vet att måttbandet säger mer, gamla plagg säger ännu mer. Klänningen jag bar på första dejten med Peter är min måttstock. Jag får fortfarande på mig den men jag upplever mig inte lika vacker i den som förr. Det har trots allt passerat nio år.

 

Jag har hängt upp en morot. De där p-medelskilona ska bort. Inte för att bli smalare utan för att de inte hade något där att göra i första läget. Hade jag vetat då det jag vet i dag hade jag aldrig stoppat i mig hormonpreparat överhuvudtaget. Moroten då? Den består i en suspension. En liten rutten del inom mig viskar att huden inte skulle hålla för min nuvarande vikt. Och jag som trodde att anorektikern dog i början av det nya årtusendet.

Jag: Arne Weise.

Tyko: Nä, bara kiss.

 

Man hör vad man vill höra.

Det är fascinerande att något som enkelt som ska bara tar sån tid. Ska bara sätta datorn på laddning, ska bara vila lite på soffan, ska bara mata katterna. Efter ett par timmar hittar man sig själv slösurfandes, djupt sovandes på soffan eller busa med understimulerade katter. Under tiden har man fullständigt ignorerat livet, vilket också behövs ibland.

Jag hade planer för den här dagen, det är säkert. Men så vaknade jag och hade en mage som var allt annat än med på de planerna. Det resulterade i att jag inte fått något vettigt gjort i dag överhuvudtaget. Eller ja; jag fick iväg ett mail till Arbetsförmedlingen om att göra en intervju i alla fall. Vi får se vad de säger.

 

Jag har i alla fall knåpat ihop lite grann av nyhetstexten baserat på intervjun med Camilla. Det känns dock som att det saknas en motpol, någon som kan bekräfta det Camilla säger. Så vi hoppas att någon på Arbetsförmedlingen har tid över för mig.

 

I går fick jag resultatet på den teoretiska delen på fotokursen; VG. Med andra ord har jag numera 15 hp med högsta möjliga betyg.

Den här dagen innehöll både plus och minus. Jag får dock säga att plussidan väger över. Än så länge.

 

Min mormor har i flera års tid legat på hem, till synes helt omedveten om omvärlden. Kort sagt kan man väl säga att hon har legat och väntat. Det är vad jag anser att man gör i den situationen.

 

För en vecka sedan fick jag meddelande från min mor om att mormor hade blivit sämre och att mor var där och vakade. I går åkte min mor hem utan att något hänt. I natt dog hon. Till slut får jag säga. Kallhjärtat kanske men för vems skull ska hon ligga på det sättet? I alla fall inte sin egen.

 

Min mormor var en seg kärring. Hon gjorde världens bästa fudge och skrattade så tuttarna skakade ordentligt. Det är den bilden jag vill bevara, ingen annan.

 

Med henne har den äldsta generationen i min familj till sist avslutats.

I dag for jag till stora staden. Göteborg alltså. Jag saknade det inte. Stress och stök. Vägarbeten och tokiga gatumusikanter. Dessutom hade julpyntandet och tillhörande musik redan börjat.

 

Jag skulle träffa Camilla för en lunchintervju. Den gick bra, maten var god och jag lyckades matcha ett bra tåg hem igen. Inom loppet av ett par timmar.Note to self dock; lunchintervju var inte det smartaste; antingen hinner man inte skriva eller så hinner maten kallna. Om du ändå måste - beställ en sallad. 

Nu, äntligen kan jag lägga mig i sängen och sova. Inga böcker att läsa ut, struntsurfandet är över och några program orkar jag inte ens fundera på att se. Barnen ligger fint i sina sängar och Peter tittar på Arne Dahl. Med andra ord har jag 180 centimeter alldeles för mig själv.

 

Man kan alltså fråga sig varför jag ens skriver det här inlägget. Det blir ändå fullt med stavfel som jag får ändra och troligtvis är det rent nonsensspråk. Det är ok; i morgon ger vi livet en ny chans.

 

 

 

Ni vet den där tävlingen jag var med i för några dagar sedan? Jag vann! Så nu sitter jag och funderar på om jag inte ska slå till på en väska. Inte kan man ha för många? Eller hur?

Jag funderar på att gå på sittning. Ja, det är temat som lockar; erotiska bibliotikarien. Och som av en händelse har jag hittat en bra beskrivning av gällande dresscode hos DN.

Och så gjorde han det igen. Tack för det.

 

 

 

Jag tävlar hos Boråsbloggarna om ett presentkort från Haléns.

Jag har haft ont i nacke och rygg i över en vecka. Whiplash, viskar hypokondrin. Ologiskt säger jag.

 

Jag har i alla fall testat både Algesal, Ormsalva och shiatsu-massage. Inget av det verkar hjälpa så nu återgår jag till den gamla hederliga spikmattan. En halvtimma senare känner jag mig som en ny människa. Kanske kan jag övertyga Peter om att smörja in mig med Kolojox dessutom. Mest för den goda luktens skull.

Det började nog med att jag skulle ringa ett samtal som jag skjutit upp i ett års tid. Jag är bra på det där, att skjuta upp saker. Särskilt om det handlar om telefonsamtal.

 

Sen tappade jag helt enkelt lusten till det mesta. Internet tog slut, föreläsningen var tröttsam och jag läste knappt ett kapitel i en av böckerna som är till nästa kurs. Jag försökte piffa till det hela med att måla naglarna. Det blev kladdigt och fult så jag fick ta bort det lika fort.

 

För att späda på det hela hittade jag ett brev jag skrev för två år sedan. ett brev som jag aldrig skickade, det innehöll mest galla och fula tankar. Att bli påmind och att känna efter om det fortfarande inte känns så gjorde inte läget bättre.

 

Jag samlade nästan tillräckligt med energi för att klä på mig vettiga kläder och åka och handla. Som jag lovat. Men tyvärr; jag stannar inne i dag. Långt under täcket. Utan den där glittriga ögonskuggan eller den fina frisyren som jag planerat.

 

(Nej, det blir inte bättre av att jag trycker i mig en burk nötkräm, tvärtom. Vi börjar dieten i morgon i stället.)

Man kan ju tycka att när barnen är hos mormor och mannen på match så borde jag passa på att unna mig egentid. Måla naglarna, titta på Haven och äta cupcakes. I stället plockar jag i ordning saker som vi handlade i går. Jag funderar även på att laga mat. Sån man stoppar i små lådor i frysen och äter till lunch. Packa in diverse julklappar ska jag i alla fall göra. Det vore dumt om de ligger framme eller halvgömda i syrummet.

Klockan är inte ens nio och jag ligger redan i sängen. Jag försökte locka med mig Peter men han har någon negativ inställning mot att lägga sig innan elva verkar det som. Trots att jag sa att jag tänkte ligga och läsa en stund. Hellre somna på soffan och sova ett par timmar, enligt honom.

 

Min plan är i alla fall att läsa ut Machoslampor. Jag påbörjade den nån gång under Majorna-tiden och det var alltför länge sedan.

För att fira att sista uppgifterna lämnats in i går och kursen således är avslutad planerade vi en tripp till Ullared i dag.

 

Barnen åkte till min mor i går vilket inbjöd till filmkväll (Peter föreslog till och med bio). Vi gick till sängs tidigt dock för Gekås öppnade klockan sju och för att slippa trängsel planerade vi att vara där till öppning. Behöver jag säga att jag inte var lockad till att gå upp när klockan ringde fem i morse? Vi snoozade lite och var i Ullared vid åtta.

 

Kort sagt; folk är djur. Vilda sådana. Jag tröttnade efter halva inköpslistan och då köpte jag inte ens några kläder. Eller jo, jag gjorde två fynd som jag är riktigt nöjd med. En vinterjacka och en overall. Overallen är i microfleece och grymt varm. Efter fem minuter i den svettas jag redan. Men Otto kommer att älska mig när han upptäcker den.

 

Mycket annat krafs blev det men egentligen har vi inte köpt nåt. Som vanligt. Vi gick runt i skobutikerna där med men hittade inget så på hemvägen stannade vi på Visko. Peter köpte ett par som han spanat in tidigare och jag dregglade över ett par Sixtyseven. Fina, fina men behöver jag ett par platå?

 

Nu: pizza och Dolph Lundgren-film.

En bloggpaus är på sin plats. Alltså en paus från tentan. För att blogga, göra annat.

 

Jag har nu skrivit 1743 ord. Detta är förvisso inklusive hänvisningar och källförteckning men utan det är det ändå över de 700-900 ord texten ska vara på. Hur hackar man sönder något så fullständigt? Det är ju hälften som ska bort.

 

Dessutom är jag inte nöjd med diskussionen. Hur kan man diskutera när texten bara tar upp fakta; problem och lösningar? Ska man ifrågasätta hens lösningar? Komma med bättre själv? När det är en person som ägnar hela sitt liv åt färghantering och kurser om detta.

 

Men jag kan säga till herr Buse: jag förstår. Till slut. Nu har jag malt texten om och om igen och jag förstår vad färghantering handlar om. Jag förstår skillnaden på arbetsfärgrymder och diverse profiler. Jag har förvisso skummat igenom hur man gör med dem men jag förstår och det är väl det viktigaste?

 

Tillbaks till hackandet. Under tiden unnar jag mig chokladpraliner.