Peter har tidigare prenumererat på Baka. När prenumerationen tog slut fick han ett nytt erbjudande: tre nummer för 99:- eller sex nummer för 199:-. Med andra ord en krona dyrare att binda upp sig över en längre tid. Nu kan man tycka att en krona hit eller dit inte spelar någon roll men Peter har blivit lite upprörd när han fått nya brev från Baka, med samma erbjudande. Så häromdagen när senaste brevet kom, ringde han helt enkelt upp prenumerationsavdelningen och påpekade att erbjudandet var lite märkligt. För, som han sa, det blir ju dyrare för dem att kunden binder upp sig på tre månader och de skickar ut nytt erbjudande oftare. Varför inte ett mer lockande pris på sex nummer? Efter många om och men (Peter trodde inte att hon förstod vad han ville ha sagt egentligen) sa kvinnan i luren att hon skulle skicka ett nytt erbjudande. 

Att vakna utan väckarklocka tidigt och känna sig utvilad. Att gå ner till en morgonpigg pojk som leker stillsamt. Tre katter som chillar utan att bli klängiga eller skrikiga. Att dra på sig en gammal Green Day-tröja och bara mysa i soffan med en kopp te. Inga tända lampor, bara en horisont som sakta ljusnar. Och visst är det nu jag förstår, och älskar, burspråket. Att ta sig tiden att lyssna igenom Garbages senaste skiva och hitta en del av sitt förflutna. 

Jag har i nästan två veckor agerat hemmafru. Jag har gått upp tidigt, gjort frukost till mina barn och sedan skjutsat till skolan. Det yngre barnet har följt med hem igen och umgåtts i största allmänhet med mig i fyra timmar tills det varit dags att hämta storebror igen. Sedan har det lagats lunch, allt enligt ett schema som jag gjort upp under helgen genom att bläddra genom diverse kokböcker.

 

Ett par dagar har min mor varit på besök och då har det röjts. Första gången i trädgården genom att gräva, hacka och kratta lerjord.(de som varit hos oss vet om den stora högen med fylle som helt enkelt vägrar platta till sig själv).

 

Andra gången röjde vi inomhus. Det är lite övermöblerat så de möbler vi inte behöver/passar in bars ner till kattrummet och torkades av för potentiell köpare. Sakerna som låg i möblerna har fått andra hem, på mer eller mindre bra sätt. När vi var klara med det fortsatte vi i trädgården. Slipers slängdes bort, rabatter grävdes upp och plantor och buskar flyttades. 

 

Mitt i allt detta håller Karls rum på att göras om. Väggar är målade, nu är det lister på g. Sedan ska jag på jakt efter en vettig loftsäng. Sen kan han flytta in. Efter jag piffat lite vill säga. För det har jag all tid i världen till. 

 

Rättelse: jag har gjort avbrott i hemmafixet ett par dagar. Jag har faktiskt jobbat. I fredags började inventeringen på jobbet och då anmälde jag mig frivilligt. Jag ska dit på fredag igen. Jag är nog en av få som faktiskt trivs med att inventera. Kanske något man ska ta upp i sitt cv?

 

Med detta sagt behöver jag väl inte ens tillägga att det ska bli skönt att skolan börjar på måndag? Då kommer jag inte ha tid till sånt här. Tack och lov. 

Jag är nog inte den enda som förundras och samtidigt charmas av trenden med mustascher. På samma sätt som det skulle vara siluetter av hus eller ugglor tidigare. Frågan är om man ska haka på den här trenden och köra all in. Allt från kakor i diverse mustaschformar till blommiga mustascher att ha i soffan. Det är långt ifrån alla varianter jag förstår (plåster och godis?) men sugrör, humörmustasch och pennor förstår jag till fullo. För att inte tala om alla vackra och tokiga saker som finns på Etsy. Sök bara på moustache och du får över 10 000 träffar. Bland annat min favorit septumringen. Sen finns ju tatueringen som slår allt - fingerstache. Jag funderar dock att göra crazy cat lady-varianten. 

 

Mannen och äldsta barnet var i går och såg IFK-Elfsborg. De åkte kollektivt och när de kom hem berättade Peter att barnet lärt sig en ny sång på bussen. Och nog har han lärt sig den; han sjunger den mest hela tiden. 

 

Ibland (nu) önskar jag att målning var mer ansträngande än vad det är. Det är egentligen lite för kallt för att gå ut i linne och stå och måla i en timme eller så. Det måste göras bara. När det är uppehåll måste man därmed passa på. Ett lager till på spröjsen och två lager till på fönstren, sen är det klart. På nedervånigen på ena sidan. Om man bortser från plåtarna. Sen är det bara resten kvar. Tror jag ska fira med en fönsterputsning när det är klart. Kanske till och med nya gardiner. 

Sakta men säkert vaknar jag ur min dvala. Efter ett ganska lättsamt möte i Borås satte tankeverksamheten igång igen. Det gnisslade lite och det känns som det varit sommarlov i huvudet lite väl länge. Jag förvånar mig själv med att vilja rota fram kurslitteratur för kommande kurser och bara skumma lite, lite. Intresset för sociala medier vaknar dessutom. Milslånga twitterflöden som passerat mig, bilder på Instagram jag inte orkat kommentera med mer än ett tryck på hjärtat och dalande Klout score som pockar på uppmärksamhet. Jag lovar bot och bättring. 

 

Öppet brev:

 

Åter igen gör jag det. Jag hittar jobbannonser jag inte är helt färdigbakt för. Det ger i alla fall hopp om att jag kanske kan göra något riktigt, riktigt roligt efter skolan. Och inte är helt hundra på ett tredje år med kandidatexamen. För vem vill inte jobba i Amsterdam? Annars kan jag mycket väl tänka mig Stockholm. För jobbets skull och inte fullt lika mycket för stadens.  

Festivalkänslan har ännu inte lämnat mig. Jag planerar vilka spelningar jag inte får missa och funderar hur realistisk jag är. Det har redan släppts band till Amphi 2014 och två av dem står på min att se-lista. Förvisso spelar Hocico i Göteborg om ett par veckor men jag är inte så förtjust i Musikens hus som scen. 

 

Mest drömmer jag om mindre band på en scen i stil med den som var på Kompaniet. Bra band med bra scennärvaro. Icon of coil kommer till exempel för alltid vara det bästa jag sett där. De var bra nu senast på Amphi men ändå långt ifrån det jag upplevde för tio år sedan på Kompaniet. 

 

Det är nästan så jag överväger att titta på Festival igen. Mest för att drömma tillbaka till min första Arvikafestival där jag dessutom var med på inspelningen av nämnda film. Filmen i sig är inte den bästa men så är det väl med det mesta som är nostalgi. 

Trots sjukdom (eller kanske tack vare) skördade jag och ungarna vinbär och potatis i dag. Barn kan hållas förvånansvärt sysselsatta av att plocka bär på buske och rota i jord efter groddar. Mer än så blir det inte av vår potatis, odlad i pallkragar. Jag var förvånad över att det blev några alls med tanke på mögelangrepp och torr sommar. 

 

Vi plockade tills vi fick en liter vinbär och sedan kokade vi saft. Saften blev så där härligt farmors-aktig, lagom syrlig och skummande. Helst ska den drickas rumstempererad så man verkligen känner hur nygjord den är. Trots nästäppa känner jag dessutom smaken så den lär vara intensiv. 

Det är inte för att Tyko för första gången ska lämnas hos dagmamman ensam. Inte heller för att Karl för första gången ska gå till fritids och börja direkt med heldagar. Och absolut inte för att Peter stånkar över att semestern är slut och säkerligen ska börja jobba övertid och dylikt från och med i morgon. Att jag själv ska jobba igen påverkar inte heller, snarare tvärtom. 

 

Den fula knuten som envisas med att bli hårdare beror helt enkelt på små, obetydliga tankar som troligtvis inte ens är sanna. VI hoppas att den löses upp och försvinner under natten. Uppenbarligen har jag inte tid med sådana petitesser. 

I går överlämnades barnen till min mor. Nu ska vi passa på att få färdigt fasad och fönster. Full fokus på det tråkiga så vi kan göra något roligt sen. Det trista är att när man väl börjar riva i skiten är det värre än man trodde från början. Så nästa år är det ett par fönster som måste bytas och troligtvis ännu mer fasad än den vi byter i år. Nu tar vi det mest akuta.