Om man känner sig lite nere, kan ett positivt ord hjälpa. Har man ingen i närheten som kan säga något snällt, får man ägna sig åt självhjälp. Då fungerar emergency compliment ganska bra. Ok, det duger. Det är trots allt bättre än inget.

Strax innan jul, sålde jag mina gamla möbler. Alltså inga sunkiga, fula möbler utan såna där fina retromöbler. Jag hade egentligen ingen vettig plats för dem och de var ganska opraktiska. De passade helt enkelt inte. Så för att göra någon annan gladare, sålde jag dem till Felix på Easy Living. Han kom med sin skåpbil, lastade in och vi var alla nöjda och glada. Smidigare kan det inte bli. 

 

Lite i efterhand kan jag sakna dem, möblerna. De hade en plats hos min mormor. Så jag är glad att jag valde att behålla saker som jag var lite tveksam om. Som fåtöljen med de flätade banden. Jag vet att jag hade ångrat mig. Nu kan jag sätta mig i den och vara nöjd över att ha ordentligt med golvyta i allrummet. Skollamporna ska upp i taket i stället för lysrörsarmaturerna bara. Så kanske det blir mer än bara ett förrådsutrymme i väntan på ombyggnad.

 

För den som gillar retromöbler, rekommenderar jag en tur till Easy Living. Jag har inte varit där själv men jag har dregglat över många saker som läggs upp på instagramkontot.

 

Det må vara barmark, klappstress och magkatarr. Trots det, eller kanske på grund av det, känner jag ändå julstämning. Jag går och nynnar på julmusik och nog pirrar det lite i mig när jag tittar i påsarna med klappar. Inte bara när jag ser sådana med mitt namn, utan även när jag tänker på hur den som får paketet ska reagera.

 

I går skrev vi klart julkorten. Räkna inte med att de kommer fram innan jul bara. Barnen blir svårare och svårare att fotografera tillsammans. Det klagas på klädval, att granen sticks och att det är varmt. Samtidigt ska den yngsta fram och titta på resultatet av varenda bild. Så man får väl ta det för vad det är; en skev bild av familjen Pantzarvagn.

Ibland tvekar jag. Vad blir jag när jag är klar med min utbildning? Webbredaktör, det vet jag. Men vad är det? Jag vet det, men knappt någon annan. På sätt och vis hade det varit lättare att utbilda sig till barnmorska eller lärare. Det hade varit yrken som folk förstod.

 

Allt beror givetvis på sammanhang. Jag vill i alla fall tro att folk i min ålder förstår vad jag utbildar mig till. Att det handlar om en åldersskillnad. De som inte växte upp med internet, förstår inte heller vilka yrken det genererar. Nästa generation kommer att förstå mig ännu bättre, anse att mitt yrke är lika givet som lärare.

 

Min tvekan har så klart med framtiden att göra. Vad händer efter juni när jag anses vara färdigutbildad? Kandidatutbildningen går vartannat år, så jag måste vänta om jag vill få kandidatexamen. Ska jag vänta in det och återgå till jobbet under tiden? Eller hitta en utbildning som fyller i de hål jag tyvärr anser att webbredaktörsprogrammet har? 

 

Det är inte lätt att veta vad man ska bli när man blir stor. Och när är man stor?

När jag vaknade, var väckarklockan inställd på fel tid sedan strömavbrottet i torsdags. Lite sent upp men båda barnen gjorde det de skulle utan att någon behövde bli sur eller tjata.

 

Först lämna Karl vid skolan. Där var inga jobbiga möten på den trånga bilvägen, inga bilar vid parkeringen och Karl behövde inte följas in till skolan. Så iväg för att lämna Tyko. Lite halt var det när vi klev ur bilen men vi kom fram helskinnade. Enligt dagmamman var vägarna relativt rena mot Rävlanda så jag bestämde mig för att ta bilen. 

 

Jag hade velat ett tag i går och även i dag på morgonen över huruvida jag skulle ta tåget och komma fem minuter sent till föreläsningen eller om jag skulle ta bilen trots vädret. Men ok, det är en stor bil jag kör och dessutom är det dubbar på däcken. Motorvägen borde vara fri från is dessutom. 

 

På väg från Hindås, började bilen låta lite konstigt. När jag kom ut på motorvägen ökade ljudet, och vibrationerna i ratten. Snabbare än 90 kunde jag inte köra. Tre kilometer senare svängde jag av vid en mack. Troligtvis var det is på fälgarna som skapade obalans, men ena hjulet säg lite plattare ut än de övriga. Och vi vet ju hur mycket jag gillar punktering i minusgrader. Tur i oturen att jag stannade på just en mack. Otur i turen var bara att deras luftklocka blivit stulen förra veckan så jag kunde inte kontrollera lufttrycket. 

 

Vid det laget var klockan så pass mycket att jag ändå hade kommit sent till föreläsningen. Humöret var i botten. Jag vågade inte lita på att bilen var ok. Det enda rätta var att köra hem och hoppas att föreläsningen läggs ut ganska omgående på intranätet. 

 

Nu: krypa under täcket och förbanna vinter/bilar/kollektivtrafik.

Shit! Jag gjorde precis något som skulle kunna vara så där världsomvälvande. Blir det inte så, får jag fortsätta min vardagliga lunk. Jag vill bara säga det nu så ni vet var ni läste det först i så fall. Och säg inte att jag inte varnade er. 

Nu när jag sitter och skriver referenslista i hemtentan inser jag hur många som heter Christina/Christine som sysslar med it-rätt. Som av en händelse är det ett par författare och en gästföreläsare. Viktigt att notera, verkligen. Jag riktar in mig på de väsentliga sakerna just nu, 16 timmar innan deadline.

Nu börjar julstämningen (läs stressen) infinna sig. Helgen har försvunnit alldeles för fort i ett försök att hinna med så många julmarknader som möjligt. 

 

I går for vi till Röda Sten för att gå på designjulmarknad. Jag och Tyko släpptes av medan Peter tog med Karl till sitt jobb för lite beredskapsarbete. Det var en trevlig marknad med verkstad för den som kände för att pyssla och fika för den som kände för att äta. Om nu inte själva marknaden räckte till. Tyko var mest imponerad av utställningen som pågick; Vi finns, alltså syns vi. Enligt GP var det flera tuen besökare under helgen. Och det kan jag förstå; bra lokal, lätt att hitta och intressanta säljare. Till skillnad från á la London som var förra helgen på Pustervik. Där var förvisso intressanta säljare men det var alldeles för trångt för att man skulle vilja ta sig närmare för att faktiskt se, och köpa, något. 

 

När vi var klara på Röda Sten gick vi mot Chapmans torg. Vi tittade in i Majornas te och kaffe där vi köpte lite te och karameller, så där lagom juligt. Sedan tog vi vagnen till Redbergsplatsen. Där passerade vi ytterligare en tebutik, för vem kan motstå? Tyko var ganska nöjd: i Majorna fick han smaka på deras pepparkakor och vid Redbergsplatsen fick han en chokladpralin. Dessutom valde han nästan alla tesorter vi handlade. 

 

Vi hade ju inte direkt bråttom (Peter skulle ringa när han var klar på jobbet) så vi vandrade ner mot Olskrokstorget och gick in i lite butiker längs vägen. Vi var klädda för det halvkyliga vädret och vi var varken trötta eller hungriga så det var en behaglig tur på stan, helt enkelt. När Peter mötte upp oss åkte vi dessutom och handlade hamburgare och sushi så alla blev nöjda på den fronten med. 

 

Då jag egentligen inte fastnade för något på julmarknaden på Röda Sten, for vi på tur i dag med. Först till Kvarnbyn där det hölls designjulmarknad på Bruket. Barn och sambo tyckte att vattnet på utsidan var mer intressant. Jag hann dock köpa en snöflingereflex. 

 

Efter det for vi vidare till On Interiörs lagerutförsäljning i Frölunda. Det var rätt utplockat så det gick vi snabbt igenom. Peter var nog lite stressad då han ville titta på det tyska fartyget som låg i hamnen på besök. Strax efter ett var vi på plats i Frihamnen och kunde borda Braunschweig. Där var barn och jag mindre imponerade. Sen hem, äta mat och in i bilen igen för en tur till CityGross. En mindre rolig shopping. Men nu behövs det inte göras på ett tag i alla fall. 

 

Nu: sova. I morgon: föreläsning och färdigställa hemtentan. Ingen stress, jag lovar.