När jag äter frukost har jag gärna fasta rutiner. Jag äter samma mat varje dag i flera veckor innan jag tröttnar och byter helt. Just nu är det kvarg och granola som gäller. Jag gör granolan själv efter ett recept som jag är helnöjd med. Vissa kanske skulle säga att det är trist men jag kanske ska tillägga att jag pimpar den oftast med kokoschips och diverse färska bär. 

 

Enda nackdelen är att den tar slut så fort. 

 

Över en vecka efter strandvistelsen och man hittar fortfarande sand överallt, i öron och mellan tår. Jag var ju i Falkenberg förra veckan på träff med våra återförsäljare. Vi var på Falkenberg Strandbad (så klart) och för en som sätter standarden efter Hagabadet blev jag tyvärr lite besviken. Jag hade sett fram emot en simbassäng med möjlighet att simma ett par längder efter föredrag och annat. Men icke. En 48 cm djup varm (!) pool hittade vi, utöver de små kar med karlar vid bastun (även där varmt vatten!). Alltså: jag badar för att svalka mig eller för att simma. 

 

När en kollega således kom förbi och tyckte att jag skulle känna på havet istället var jag inte sen att hänga på. Ett antal meter ut och med vatten till anklarna ansåg jag inte att det var min typ av strand och skulle gå in igen. Då fick jag en vänlig knuff av kollegan och låg raklång. Så lite plaskande blev det i det 15-gradiga vattnet. Upp för att värma sig med badrock och cider, sedan i igen med nästa lättlurade kollega. Upprepa totalt tre gånger, sedan är man nöjd. 

 

På kvällen blev jag på något sätt indragen i en Falkenbergsfars. En kollega hittade en kvinna i baren, lyckades lura i henne att han och jag var gifta, att han var ute efter ragg och skulle dagen efter vara med i skilsmässoprogrammet på Kanal 5. Kvinnan i sin tur blev tokarg, rekommenderade mig att byta man och erbjöd mig ett jobb.

 

Efter lite barhäng gick jag sedan och la mig, innan tolv. Klockan sex var jag sedan uppe för en tur på stranden och meditation. Efter frukost mer föredrag, bland annat mitt eget, och sedan tillbaka till vardagen och Göteborg. 

Dags för Eurovision! Och nu begär jag inte att herr Björkman och kollegorna i EBU har koll på små, alternativa synthband som Zeromancer. Men nog är Montenegros bidrag lite väl likt House of cards? Döm själv. 

 

 

 

  

 

Nu testar jag sugtabletter, Winst Iron, genom Hälsopanelen. Idén med sugtablett gillar jag. Men tyvärr är smaken som gammal apelsin-PEZ som legat i fickan alltför länge och sedan tagit ett varv i tvättmaskinen. Den faller desstom inte sönder fort nog; jag står och är halvtorr i munnen med en tablett som nästan bubblar och går sönder. Och inte vill man tugga på den heller. Jag vill så gärna gilla produkten men det går inte. Jag har ett konstant motstånd till att stoppa den i munnen.