I fredags var jag på Västra djursjukhuset med Oskar. Han har magrat mycket på sistone och vi var där och tog diverse blodprover. I går ringde de med svar på proverna. Han har diabetes. Vilket kommer innebära en del förändringar i utfodring och rutiner. Just nu sitter jag och söker en massa info på webben och har lugnat ner mig något. Jag slåss mycket med tanken att inte plåga honom (är det en plåga?) med en behandling som innebär dagliga sprutor och blodprover. Samtidigt är det ingen dödsdom; katter kan bli friska från diabetes och leva många år till. Då kan det vara värt ett år eller två av sprutor och mat på regelbundna tider, vilket innebär att åker vi någonstans måste vi vara hemma vid ett visst klockslag alternativt ta med oss Oskar och insulin. 

 

I veckan som kommer ska vi till Västra igen och träffa en diabetessköterska för att gå igenom vad det innebär att ha och ta hand om en katt med diabetes. Vi tar det därifrån. 

Plötligt hittar jag mig själv promenerandes i skogen halv åtta en söndagsmorgon. Hur hände det egentligen? Jo, det började med att vi på jobbet anmälde oss till TappaTrampet. Något de tydligen gjort tidigare och förvånansvärt många var med på så vem vågade tacka nej? Tack och lov hann jag få stegräknaren innan vi åkte till Warszawa så jag tjänade in en hel del steg där, bland annat 24000 steg en dag. Väl hemma blev jag lat och bekväm igen.

 

Det hände dock något i mig när jag gick in på Tappas webbplats och såg hur övriga låg till. Plötsligt tänker jag att 15000 steg om dagen inte borde vara omöjligt. Allra helst 18000. Och om jag ett par dagar går 20000 per dag höjer jag mitt snitt och behöver inte ligga så våldsamt långt efter övriga. Samtidigt har jag en realist inombords som säger åt mig att om jag snittar 3500 steg totalt en vanlig arbetsdag, måste jag promenera ett par timmar för att ens komma upp i lägst önskad summa. Alternativt börja träna squash som ger 292 steg per minut (och lägligt nog finns squashbana på jobbet).  

 

Nu återstår att se om den återuppväckta tävlingsmänniskan vinner över latmasken. Eller om realisten dödar oss alla.

I tisdags flög hela familjen till Warszawa. Det var ju några år sedan sist så för Karls del var det som ett första besök. Så vi bockade av de typiska kulturpalats och gamla stadsdelar. Den här gången blev det till skillnad från förra varken några Gestapohögkvarter eller tsarfängelser.

 

Vädermässigt: åskoväder med ösregn på tisdag, halvmulet onsdag, torsdag och varmare på fredag men sommarregn då och då. 

Matmässigt: det åts på mjölkbar, fikades på Blikle och intogs finmiddag på första maj. 

Sightseeingmässigt: vi såg minnesmärkning efter ghettot, gick längs Prozna (som numera renoveras och inte är lika spännande även om det är fint), beundrade takträdgård på universitetsbiblioteket och räknades stridvagnar på militärtekniskt museum. 

 

Givetvis var det vissa typiska saker jag kunde skippat men som barnen roades av. Sedan fanns det saker som bjöd på överraskningar. Som generalrepetitionen av hundratals soldater vid Den okände soldatens grav. Tydligen skulle det hälsas på presidenten på nationaldagen den tredje maj så de övade och övade. Vissa saker blev jag även besviken på. Som att chokladfabriken inte erbjöd guidade turer. Och att vi gick förbi Krakowska Manufaktura Czekolady utan att gå in. Vi gör det sen. Sen blev aldrig av. Jag hade gärna besökt biblioteksträdgården när den stod i full blom. Mest besviken är jag på mina (och övriga familjens) fötter som inte orkade mer. 

 

För att sammafatta resan citerar jag Peter från sista kvällen: vi är inte klara med Warszawa.