Thåströms nya

I går när jag kom till jobbet spelades Thåströms Karenina på radion. Jag var tvungen att sitta kvar i bilen och lyssna klart. Sedan klev jag ur bilen och in på jobbet och fortsatte dagen som vanligt. Thåström kom fort men försvann på samma sätt. 
 
I dag fick jag ett mail från Spotify. De rekommenderar mig att lyssna på Thåströms senaste låt som tydligen släpptes i dag. Så nu sitter jag här och lyssnar igenom allt Spotify har att erbjuda med honom (även om Balladen om briggen Blue bird är och förblir bäst). Det är något med den mannen som får mig att må dåligt på ett bra sätt. Han träffar på ett ställe som får mig att vilja spy samtidigt som jag vill måla med svart akvarellfärg på stora vita ark. Jag vill skapa tokiga saker för att få ur mig det svarta inom mig. Utan att ens veta att jag bär på något svart. 
 
Jag var för övrigt inte så imponerad av den nya. Men det kanske krävs ett par lyssningar. Den får mig dock inte att må dåligt. 
 

Ny på jobbet

Första veckan har passerat och jag har överlevt. Jag är grymt trött men det bottnar mest i att jag inte är van att gå upp halv sex varje morgon. Vänlig medarbetare berättade att han aldrig vant sig, ens efter flera år. 
 
På jobbet gör jag precis sånt jag vill syssla med. Och det är ok att jag blir precis så nördig som jag önskar när det kommer typografin. Jag kombinerar strukturen från html med ISO-standarder och gestaltningslagar. Resultatet syns förhoppningsvis till hösten när katalogen ska tryckas. Och utöver det är det datablad och webbplats som ska tas omhand. Man kanske kan säga att det där med elmotorer inte är så illa ändå. Otippat, men inte illa.  

Mitt 2015

Lisa skrev en så fin lista över målen 2015. Jag blev helt klart inspirerad. Mest över tanken att inte ställa så extrema krav på året. Så här kör vi: 
 
Trivas grymt bra på nya jobbet. Bygga koja med barnen. Upptäcka ny musik. Läsa mer. Surfa mindre. Odla fler ätbara växter. Lära mig äta de odlade växterna. Sluta tveka. Få det gjort. Vara lycklig. 
 
Sådär. Inte alltför ouppnåeliga mål va? 

Uppdatering

Till slut kom jag fram i telefonkön. Till ingen nytta egentligen. Handels a-kassa kunde absolut inte hjälpa mig. Lagt kort ligger. Dock avslutade killen samtalet med att undra om jag hade några andra frågor han kunde svara på och han önskade mig lycka till med nya jobbet. Och jag fick numret till Unionen. Men det byråkratiska kunde han inte hjälpa mig med. 
 
Efter de två timmar jag lagt på telefonkön till Handels a-kassa var jag mindre sugen på att ringa Unionen direkt efter, för ännu mer tid i kö. Men få det gjort, tjuren med hornen och allt det där. Efter max en kvart i kö (här var det ingen som sa vilken plats jag hade tyvärr) kom jag fram och talade med en mycket trevlig kvinna som absolut kunde hjälpa mig. Inga problem! (Sa jag att hon var norrlänska dessutom? Till skillnad från stockholmaren hos Handels a-kassa. Nej, jag dömer ingen.) 
 
Så in med en blankett och komplettera med uppgifter när det är dags. En sak mindre att bocka av på listan. Any.do har en käck app för det, även om Astrid var bättre och trevligare. Astrid peppade, det gör aldrig Any.do. 

Viss reklam tack

Säga vad man vill om reklam men det där med anpassad och riktad gillar jag. Ibland blir jag förvånad och glad, ibland misstänksam och skeptisk. 
 
I dag fick jag ett mail från Tripadvisor. Enligt dem skulle våren i Paris passa ypperligt. Ja, det kan man kanske tycka. Betalar du? Fast om nu Paris inte skulle locka, tror de att Köln, Barcelona, London eller Rom passar bra. Och visst; Köln är ganska troligt att jag återvänder till redan i sommar (vi minns alla sushin!) och Barcelona har fastnad för evigt, även om det inte står på turlistan på ett tag. London och Rom är lite mer wild cards. Kan både ha och mista. London skulle man nog upplevt som tonåring, nu lockar de skotska vidderna (och cidern) mer. 
 
Längre ner i mailet nämns platser som stockholmare besöker. Skönt, då vet jag att jag ska undvika Köpenhamn, Berlin, Bangkok och New York. Värre är det med att försöka undvika Göteborg, som de även besöker. Vill man hellre besöka mindre kända ställen rekommenderar de att jag åker till Da Nang, Ao Nang, Bodrum City, Limassol eller Sihanoukville. De är definitivt mindre kända för mig, jag skulle inte ens kunna gissa var i världen de låg. 
 
Så mitt i allt reklamflöde sitter jag nu och reseplanerar. Trots att jag är fattig student mellan jobb. 

Snart är terminen slut

I går fick jag in näst sista uppgiften i e-handelskursen. Nästa vecka kommer den avslutande uppgiften som troligtvis är en sammanfattning av vad jag (ska ha) lärt mig. I dag fick jag in näst sista uppgiften i typografikursen. Nu kan jag fokusera på den avslutande uppgiften där med. Dels en teoretisk del och dels en praktisk. I dag började Karl skolan igen dessutom så det är lite lugnare på förmiddagen. Så jag känner att jag har ett par "plustimmar" i dag och i morgon där jag faktiskt kan få lite gjort. 

Var god dröj

Hur jag har spenderat de första timmarna i dag? I telefonkö. För att den mänskliga faktorn inte kan göra rätt hos a-kassan. 
 
Fortsättning följer. Om jag väl lyckas komma fram i dag. 

Helgnöjet

Det är inte alls konstigt att äta lussekatter och dricka flädersaft. Efter man precis avslutat ett par liter glass. När man frostar av frysen får man äta det man hittar. Påsarna med mystery meat slängde jag dock, tillsammans med det frystorkade brödet. 

Årets serier

För nästan ett år sedan insåg jag att man kan se serier på Viaplay. Ja, Peter har konto för att kunna se fotboll. Så jag började botanisera bland utbudet. Och nog har det blivit ganska många serier sedan dess. Några är avslutade (på gott och ont) och några följde jag sedan innan. 
 
Jag skulle kunna skriva en lång lista och låta det vara så. Men vad ger det? Serierna är trots allt uppdelade i olika kategorier. Som de jag började titta på i brist på annat och inte kan slita mig från. Där hamnar Crossbones och Outlander främst. Båda är bra och jag jobbade mig snabbt igenom de avsnitt Viaplay erbjöd. Några som varit över förväntan är även Black box, Red widow, Damages, Rush och Unforgettable. Sedan har jag sett Castle, Rabbit falls och Men at work i (rejäl) brist på annat. Eller ja, jag ville snarare ha något att se som inte var så viktigt att jag var tvungen att se flera avsnitt i rad. Vill man slötitta så funkar även Community och Trophy wife. 
 
På Viaplay finns även serier jag sett tidigare och rekommenderar varmt. Sherlock, Firman och Alcatraz är sådana. Trots att Alcatraz aldrig avslutats. Och på tal om icke avslutat så ska man även ha sett de avsnitt som gjorts av The event och Flash forward. 
 
Och givetvis ser jag Agents of S.H.I.E.L.D., Continuum, Falling skies, Haven och Revenge som man hittar hos Viaplay. Blacklist började jag titta på men det var ett tag sedan sist, vet inte riktigt varför.  
 
Det finns även vissa serier som jag på grund av Viaplay måste följa och som inte längre finns i deras utbud. Det är Pretty little liars och Once upon a time. Var, när och hur jag ska ta upp dem igen är olkart men de är oavslutade för mig.  
 
I vissa fall kan man bara säga åt mig att läsa böckerna i stället. Och jo, Outlandersböckerna har jag sedan flera år. Och 2015 ska innehålla bra mycket mer litteratur än 2014 gjort. För bara häromdagen insåg jag hur fina vänner böcker är. Så Fördömd lästes ut på bara ett par dagar. Målet med 2015 är att en hyllmeter böcker ska läsas, minst. Och köps det fler, ska dessa läsas. Utbudet är stort; jag har ungefär 20 hyllmeter böcker som ännu inte är lästa. 
 

Ledig?

Efter en vecka av inget pluggande överhuvudtaget, känner jag mig stressad. Tvärtom mot vad jag borde. Jag borde njuta av ledighet och att umgås med min familj. I stället tänker jag på allt jag borde göra. Fast vad är det egentligen? Sista uppgiften i logistikkursen är inlämnad och grafisk teknik är slut sedan länge. Typografin har jag bara två uppgifter kvar och det flyter på så lätt att jag absolut inte borde stressa över den kursen. Det som kvarstår är e-handelskursen. Fast där har jag inte deadline förrän om två veckor. Så egentligen är det lugnt. Jag behöver dock åka till ena biblioteket och hämta en bok och det andra biblioteket för att lämna några. Senast i dag. 
 
Övriga i familjen är just nu och åter snowracer. Äntligen kom det snö. Det sägs att den ska försvinna snart så de passar på. Tyko fick ju en egen snowracer förra året men då ingen snö kom, blev den kvar i sin kartong omonterad. Jag hoppas att de tar igen det rejält nu. Och att jag får nån timme eller två att se över studierna. Så jag åtminstone kan sätta igång ordentligt efter ledigheten igen. 

Rätt folk på rätt ställe

Jag undrar om inte folk börjar känna av lite julstäming. Eller åtminstone folk som sitter på diverse kundtjänster. Den senaste veckan har jag varit i kontakt med ett flertal. På Apotek Hjärtat löstes mitt problem supersnabbt och bättre kundservice får man leta efter. På Klarna återkom man med tydligt svar på min fråga, även där med trevligt bemötande. Nu senast var det Svea Ekonomi, som förvisso dröjde någon dag med svaret men där justerade man förfallodatum på fakturan, utan att jag bett om något sådant. Jag är skitnöjd, rent ut sagt! Det är de små sakerna i livet som gör det, definitivt. Det är skönt att se att företag inser att kundservice är en viktig del och att man sätter rätt folk där. 

Ljuset i tunneln

VAB och tentaplugg går dåligt ihop. I natt vaknade jag av en ledsen, febrig kille som efter lite stök bäddades ner i min säng. Jag lyckades somna om strax innan väckarklockan ringde, vilket innebär att jag saknar tre timmars sömn. Dem hade jag behövt i dag, känner jag. 
 
För att över huvud taget få något gjort, studiemässigt, fick den febriga killen titta på film. Två filmer avverkades och jag hann skriva ett par sidor på rapporten som ska in senast söndag. Minus fredag-söndag då jag vet att det är omöjligt att plugga med familjen hemma. Jag börjar dock se ett slut och jag har passerat minimum antal sidor. 
 
Jag har dessutom fått ett par timmars studiero när han sovit. Feber är trots allt en bra "sjukdom"; inga kroppsvätskor som läcker och inga överenergiska barn som är för friska för att vara hemma men för sjuka för att vara borta. 
 
Han är hemma i morgon med. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag hoppas att han är feberfri och därmed kan gå till dagmamman på onsdag, eller att han har såpass feber att han sover ett par timmar åt gången mellan matstunderna. 

Slutet av en era

Om och om igen har jag funderat på hur jag ska formulera mig. Det är, för mig, ett stort steg. På fler än ett sätt. Jag släpper en säkerhet, en trygghet. Samtidigt är det en miljö jag knappt vistats i på över två år. Jag känner mig inte riktigt hemma i den längre. Så det är dags att gå vidare. 
 
När jag var sjutton år började jag, en revolterande och skrikig tjej med rakat hår, praktisera i en fotobutik. En korrekt och strikt dam lärde mig allt jag kan. Hennes man stod för det gemytliga och fria tänkandet. Praktik övergick i sommarjobb som övergick i fast anställning. Anställda har kommit och gått och även ett ägarbyte har skett på vägen. Ett ägarbyte som gav nya idéer och inriktningar. Som gav mig mer ansvar och visade mig att jag kan själv. 
 
Jag har varit föräldraledig i två omgångar. Men återvänt och det har känts som jag aldrig varit borta. På gott och ont kanske. Jag bestämde mig för att plugga på högskola ett par år. Under tiden var jag tjänstledig. Egentligen visste jag inte om jag skulle gå vidare eller återvända. Det är en stor trygghet och det hade varit kul att låta butiken och personalen få nytta av mina nya kunskaper. Kanske gå all in och bli rejält duktiga på e-handel, med den osäkerhet och nya värld som kommer med det. Samtidigt som det finns en trygghet i att placeras i ett kontor, få bestämda uppgifter och göra dem dag ut och dag in. 
 
Jag vet inte hur jag rundar av femton år av mitt liv. Jag gillar inte att etikettera folk men i femton år har jag varit kopist, butiksbiträde och webbansvarig. En stor del av min identitet sitter trots allt i arbetsplatsen jag spenderat den mesta av min vakna tid på och med människor jag umgåtts mer med än min egen familj. 
 
Jag förstår delfinerna. Ajöss och tack för fisken sa allt. 

Det handlar om prioriteringar

Man skulle kunna tro att jag passar på. Nu när barnen är hos mormor och Peter är på jobbet. Då borde jag väl kunna plugga lite till. Ta igen det jag känner att jag missat i veckan. Jag har inte riktigt haft full fokus på pluggandet. Jag har ju försökt, men jag har lätt vandrat iväg någon annanstans. 
 
Annars skulle jag kunna göra sånt jag annars inte har tid till eller känner mig för stressad för. Måla naglarna, piffa med håret eller till och med åka till stan för en fika med mig själv. Ta vara på egentiden. 
 
Vad gör jag i stället? River ur sängkläder och tvättar dessa. Diskar. Överväger till och med att plocka undan på barnens rum. Å andra sidan är det sådana saker som distraherar mig på vardagarna. Just för att jag pluggar hemifrån ser jag saker som borde göras och stressar upp mig för att jag hinner varken det ena eller andra. Så det kanske är bra att jag få undan det nu. 
 
En sak ska jag i alla fall se till att göra i dag, på min egentid. I dag är det roller derby-derby; Gothenburg Roller Derby möter Dock City Rollers. Var där. 

Denna dagen, ett liv

I dag är en sådan där dag som man inte riktigt vet hur man ska bedöma. För min del började den med att Peter kastade sig ur sängen strax innan min väckarklocka ringde. Han hade försovit sig och min klocka var inställd på för svagt ljus (wake up light) så redan där var jag förvirrad. 
 
Efter de vanliga rutinerna kom vi iväg. Ut till bilen, bara några minuter sena. Peter hade Citroënen, jag fick ta Renaulten. In med barn och väskor (idrott för Karl, Tykos vanliga väska och jag skulle till biblioteket och lämna och hämta böcker). Väl i bilen startade den inte Skit. Ringde Peter då den strulat lite innan men till slut startat. "Den funkar fint" sa han. Inte, sa jag och försökte dölja diverse svordomar. Gav upp några minuter senare då batteriet nästan var slut. Ut med väskor, palta på barnen ordentligt och bereda dem för en halvtimmes promenad. Vi kom kanske hundra meter innan en räddande ängel i skåpbil stannade. Japp, så ser de ut ibland. Vi fick skjuts ner till skolan, Karl kom bara ett par minuter sent och Tyko hann äta frukost innan den blev bortdukad. Själv hann jag med bussen till stan och bibliotek. 
 
Man skulle kunna tro att det slutade där. Icke. Vid bytet i Landvetter hoppades jag på ett smaskigt frukosterbjudande på Pressbyrån; det blev en Reztart. På plussidan: nu behöver jag inte testa det igen. Och jag blev mätt en liten stund. 
 
Väl på biblioteket fann jag en av två reserverade böcker. Bok nummer två fanns tack och lov i fler exemplar så upp och ner i trapporna en stund och tillbaka till busshållplatsen. Egentligen skulle jag missat bussen men den var två minuter sen. Ibland har man flyt. 
 
På bussen hann jag slappna av och "glömma" att bilen inte hade startat. Jag valde helt enkelt att skjuta upp problemet tills jag skulle gå av. Normalt står ju bilen och väntar på pendelparkeringen. I dag kunde jag förvisso kliva av ett par hållplatser närmare hemmet men jag fick i stället gå. En halvtimme senare var jag hemma, allt annat än inspirerad till att ta tag i kompletteringar och sena inlämningsuppgifter i grafisk teknik. 
 
Om några timmar gör vi om proceduren. Då ska jag hämta barnen. Peter gör det vanligtvis men han är på kurs. Så lägligt. Just nu väljer jag mellan att gå eller cykla. Går jag slipper jag släpa cykeln hem, cyklar jag går det fortare dit och jag kan lasta väskor på cykeln även om det är drygt att leda den. Vi får väl se. 
 
Denna dag är långt ifrån slut. Vi får se om den hamnar på plus eller minus. 

Tvätta med lera, smörja med olja

Nu har jag tröttnat på sönderstressad, torr hud i ansiktet. Från och med i dag tvättas alltså ansiktet morgon och kväll med konjakssvamp och sprayas därefter med salviavatten. Ja, jag fortsätter ju med min blåbärsolja på morgonen, den kan jag nog inte leva utan. Och när jag dricker både varm choklad och te har jag i en sked kokosolja för att smörja inifrån. Ska nog öka intaget avokado dessutom. 
 
Ja, jag vet att det verkar lite tokigt. Men det är ok. Om huden mår lika bra av det här som håret (och resten av kroppen) mår av rasulleran då är det värt det. Varje dag i veckan. 

Helgens tentaflykt

Jag flydde inte bara från tentaplugg utan även från Sverige. I fredags packade vi bilen och for mot sydligare breddgrader. Egentligen inte så exotiskt som det låter; vi tog färjan till Danmark. Barnen tyckte i och för sig att färjan var rätt spännande; lekrum och obegränsade mängder godis har den effekten. På färjan träffade vi dessutom familjen Falun så resan blev något behagligare. Det är lättare att distraheras från den långa resan ju fler man är. 
 
Strax efter elva var vi i land. Då kan man tro att vi for till Skagen för att titta på ljuset eller tog in på The reef (då resan trots allt var Karls födelsedagspresent). Men icke. Vi åkte vidare med bil ett par timmar för att nå destinationen Hanstholm. Och vad gör man där i oktober kan man undra? Man går på bunkermuseum och tittar på restaurerade och förfallna bunkrar som det en gång låg tyskar i och lurpassade. 
 
Det kan tyckas vara trist att titta på betong, särskilt när man gjort det en hel del. Men nog var det en annan sak att se bunkrar som inte var svenska. De svenska var försvar, i fall att. De i Hanstholm kändes mer på riktigt. Jag antar att det är så många känner när de besöker Auschwitz, att det blir mer påtagligt om att det pågått ett krig. 
 
Det var i alla fall mycket intressant att se skillnaden på det som var restaurerat och det som vittrat sönder av tidens tand. Och visst; det som lämnats åt sitt öde var nog vackrare och mer rustikt men det som var i ordningställt berättade en historia och gjorde det mer visuellt. 
 
När vi tröttnat på muséet åkte vi längs kusten ett par kilometer för att stanna till vid en strand. Inte för att bada, även om det nog är väldigt fint på sommaren. Vi var där för att titta på de bunkrar som vandrat ut i vattnet. Och det stoppet var, för mig, det bästa med hela resan. Bunkrar, sneda och söndervittrande, låg nästan utslängda på stranden och i vattnet. Att gå in i dem gav en känsla av Villa Upponer (för den som är så gammal). Väggarna lutade och vågbruset förstärkte känslan av att bli sjösjuk. Barnen var mest glada över att få springa runt och klättra på saker efter lång resa. 
 
Vi åkte sedan vidare mot Viborg där vi skulle övernatta. Det var halvvägs till nästa resmål: Randers. Så egentligen hade vi inget ärende i Viborg mer än att sova. Vi gick dock ut för att äta och hamnade på ett ställe med asiatisk buffé. Buffé måste vara det allra bästa när man har barn med sig; jag kan äta vad jag vill och jag slipper ha ungar som petar i maten och säger att de hellre ville ha något annat. Det hela slutade i att middagen mest bestod av mjukglass till barnen och sushi till mig. Och Peter fick sin öl så alla var nöjda när vi väl kom i säng. 
 
På morgonen var det dags för nästa buffé på hotellet. Där petades det i konstiga köttskivor och åts mest wienerbröd med choklad. Alla blev mätta så vem är jag att klaga? Vi checkade ut och for mot Randers. På vägen visade sig Danmark på sin exotiska sida och vi såg både kameler och lamor i hagarna. Behöver jag säga att vi hade hela tjugo grader varmt och strålande sol, en helg där yr.no lovat snålblåst och regn? 
 
Så vad lockade i Randers? Deras regnskog såklart. Det var ju det som var själva presenten; ett äventyr med något med djur. Och nog var det ett äventyr altid. Vi kom precis i tid för att få mata sjökorna (som troligtvis är mitt nya favoritdjur). Sedan hade vi en stortjutande sjuåring som inte vågade gå in i Kraniegrottan där fladdermössen bodde. Fyraåringen tog mod till sig och gick in medan storebror väntade på utsidan. De flygande hundarna tyckte han inte riktigt heller om men de höll sig högt upp i taket så de kom aldrig så nära som fladdermössen gjorde. 
 
Det gick snabbare än vi planerat på Randers och vi hade ett par timmar att döda innan färjan hem avgick. Vi tog därför en avstickare och åt på fiskekrog på vägen upp (buffén öppnade ett par timmar senare, till Tykos stora sorg). Sedan vandrade vi nån timme på Palmstranden utan att se några palmer. Vi hann även med att besöka Bangsbo Fort som ligger i Fredrikshamn. Muséet var stängt så vi har tydligen anledning att åka tillbaka. Då var jag rätt trött på betong och tog inte en enda bild. Jag ville mest hem. 
 
Väl på färjan klockan åtta åt vi buffé (nähä!). Även där blev det mest glass men även päronpaj och chokladmousse. Tror vi kommer behöva en sockerdetox efter denna helg. En flaska rom följde med mig hem, en rosa sådan. Så den som vill skråla och höra mig berätta historier om andra världskriget, är hjärtligt välkommen nån dag när alla tentor är över. 
 
           

Historien om någon

Sedan någon gång i juli har vi haft en hare som besökt oss regelbundet. Den sitter mest på gräsmattan och tuggar. Och visst är det lite mysigt att se vilda djur så nära, även om de äter upp planteringarna. Det bjuder jag på. 
 
Så en dag hade någon rivit ut en soppåse över hela gårdsplanen. Den stod utanför dörren i väntan på att bäras till tunnan morgonen efter. Jag förbannade skatorna, samtidigt som jag var imponerad över deras viljestyrka. Påsen var verkligen ordentligt genomgången. Ett par dagar senare hade de slitit sönder påsen med kattströ som skulle slängas på komposten. Jag menar; hur mycket ätbart kan de hitta i den? Då kändes de vilda djuren inte så mysiga längre.
 
Häromkvällen fick jag be om ursäkt till skatorna. Jag fick se vem som verkligen smög runt huset och letade mat. Och vem som verkligen spred kattströ över trappan. En räv vågade sig upp på altanen och hittade gammalt bröd. En liten tanig stackare som jag gott kunde låta äta lite bröd. 
 
Så i går kväll lät det från altanen igen. Räven, trodde vi och lät det bero. I morse skickade Peter en bild på ett djur som satt på altanen och mumsade bröd, men det var ingen räv. En mård minsann! Och när jag åt frukost såg jag den igen. Fast då var det inte brödet som var intressant. Mården kilade omkring på altangolvet och spanade upp mot solrosorna. Där sitter dagligen tjocka talgoxar och mumsar och dem hade mården fått syn på. Men den blev skrämd och gjorde inget försök till att äta vare sig fåglar eller bröd. 
 
Och ok; vi borde kanske bli duktigare på att slänga våra sopor direkt. Men tack vare detta har vi fått ett rikare djurliv omkring oss. 

Försök köpa könsneutrala böcker och tidningar

I söndags skulle Karl och Tyko på kalas. Barnet som hade kalaset hade önskat sig (eller var det mamman?) bland annat böcker från Olika och Sagolikt. Alternativt basic barntidningar från Ica. 
 
Alltså. Vet ni hur svårt det är att hitta dessa böcker på Akademibokhandeln?! Förutom Kivi-böckerna; det hade de faktiskt två. Ja, ett ex av varje alltså. Nu gillar jag tyvärr inte just dessa så jag kände inte att jag kan stå för en sådan present. 
 
Så blicken började vandra. Och fann Lisa Bjärbos bok om Ivar bland annat. Jag stod länge och väl och klämde på den. Mest för att jag gillade blogginläggen om dinosauriedjungellådan så otroligt mycket. Men vem vågar gå utanför boxen (på fler än ett sätt) när det gäller en så specifik önskelista? Så dinosaurieböcker får jag köpa till mina egna ungar. 
 
Det där med basic tidningar från Ica då? Där tänkte jag lite bredare dock och gick till Pressbyrån faktiskt. Och blev grymt besviken. En massa specialnummer och magasin som inte alls fanns i "verkliga livet" aka föräldrar-kan-välja-att-starta-egen-prenumeration-om-ungen-älskar-blaskan. Men visst plockade vi på oss lite tidningar ändå. Även om jag grät lite inombords att till och med könsneutrala Min Häst (nåja) blivit överöst med rosa och kräkglitter. Vill barn verkligen att allt ska vara så glittrigt och pastelligt? Även när det handlar om söta djur? Djur bajsar (jag vet!) och det är inga regnbågar kan jag tala om. 

Utanför bekvämlighetszonen

Är det ok att jag kräks lite? När jag gjort något som jag är skitnervös inför och hoppas och vill, vill vill? Jag vill inte jinxa något. Frida sparkade lite på mig i fredags när vi gick på after work, så nu är det gjort. Jag vill ju också sitta så där nervös och hoppas. 

RSS 2.0