Blodigt allvar

Efter konstant blödande i tre veckor är jag trött. Inte bara på blödandet i sig, utan kroppen är riktigt trött. Jag visste när jag satte in kopparspiralen att blödningarna kan bli rikare, både i mängd och längd. Men att blöda från ägglossning och fram till mensen lite sporadiskt för att sedan blöda rent blod i en vecka känns inte ok. Alltså inte ens lite slemblandat. Jag räknade ut i går att jag tömmer ut 15 milliliter blod varannan timme de två första mensdagarna. Ja, tömmer som i menskopp. Något annat kan man inte ens ha. Det är illa nog att gå på toaletten varannan timme; hade jag dessutom slängt en tampong eller binda vid det tillfället, hade sopberget byggts på något enormt. 
 
Så när jag kommer ihåg, tar jag järntillskott. Nackdelen med att vara vegetarian är att man inte kan trycka i sig lite blodpudding och må bra igen. I stället får jag nöja mig med brustabletter som gör mig illamående. 

Hej vår!

Det sades att det skulle vara fint väder i helgen. Att våren faktiskt skulle vara kommen. Jodå, 20 grader visade termometern så det stämde kanske. Min mor hämtade barnen i fredags så nu skulle vi passa på att göra en massa saker, vara ambitiösa.
 
Lördagen spenderades på resande fot. Ner till Kungsbacka där vi avverkade Freeport, med obligatoriskt besök i Lindts butik. Sedan snickerifärg på Flügger, så att Tykos säng äntligen kan målas. Låda från hans byrå var med som prov så vi fick samma nyans.Sedan till Erikshjälpen, där både och och sambo fyndade, i helt olika kategorier. Hos Hamstern fyndade vi dock böcker båda två. Sedan blev det mat i Landvetter. Om man ska vettig sushi, är det dit man far.
 
Väl hemma åts det och sedan slipade jag lite på sängen. Slipmaskinen är inte min vän riktigt och dammar när man använder den så jag orkade inte köra färdigt i går. I stället blev det film in på natten och upp tidigt i dag i stället. För att åka till Kvibergs marknad. Tanken var att besöka Kvibergs överskottslager men de har tydligen flyttat till Säve av alla ställen. Sen skulle jag ha delar till cykeln men det var jobbigt mycket folk överallt så vi hämtade barnen och for hem. Sambon lagade mat ur sin "nya" kokbok, jag slipade klart sängdelarna. Nu har första lagret grundfärg kommit på dessutom. På sängen, inte sambon. Sedan for sambon till jobbet. Japp, så spenderar han söndagarna ibland.
 
Men så värst ambitiösa har vi ändå inte varit. För vad har vi gjort; egentligen?

Kundmöte

I fredags fick jag och Camilla till ett möte. Vi stämde träff på Le pain Francais, då vi båda var ärliga och erkände att vi slarvar med frukost.
 
På sätt och vis känns det lite märkligt att göra en webbplats för någon som Camilla. Dels för att hon är en vän och det är svårt att ha en professionell relation och dels för att jag är rädd att hon ställer alltför höga krav på jobbet. Tack och lov skickade jag brevet från skolan till henne, där det uttryckligen står att företagen inte kan räkna med att arbetet blir klart eller användbart.
 
Jag gick från mötet med lite fler idéer än tidigare. Och med en klarare bild på vad jag ska fokusera på, vilka krav Camilla ställer. Vilket gör att jag har lättare att formulera min projektplan som ska lämnas in i morgon. Nu ska jag skumma igenom ytterligare fyra böcker för att se om jag hittar någon information jag kan ta till mig i första skedet.

Nu är det allvar

Det har varit löjligt tyst här, jag vet. Förra kursen tog mer tid än vad jag trodde. Kanske berodde det på grupparbete, kanske berodde det på att när jag väl hade fritid, ville jag inte spendera den vid en dator.
 
Jag kan inte lova att jag blir aktivare på att skriva här nu, snarare tvärtom. I måndags började den avslutande kursen. Så nu är det examensarbete fram till juni som gäller. Vi inleder med kräkigt barn, man som jobbar över och feber för egen del. Dessutom vabbar min kund. Visst låter det fint att benämna Camilla som kund! Vi löser det genom att använda Internet som kommunikationsmedel. Närmare bestämt Hangout. Fast jag är lite besviken som på så sätt missar alla godsaker som Camilla lovade att vi skulle stoppa i oss på första officiella mötet. Jag får väl baka något gott och trycka i mig hemma i min ensamhet. Och lägga upp resultatet i varenda socialt media; annars har det ju inte hänt.
 
Examensarbetet då? Jo, jag ska bygga en webbplats. Som jag ska fylla med innehåll. Så det blir grafisk profil, textproduktion, fotografering med tillhörande redigering, kodning och eventuella grafiska element om det blir tid över. Moahaha. Som om det blir tid över!? Ja just ja; det ska skrivas en rapport om det hela med. Som säkert går att hitta i BADA efteråt.
 
Kort sagt: jag har absolut inte tid för bloggen nu. Jag ska dela på barn som bråkar, dela på katter som bråkar och skriva en projektplan som ska vara inne på måndag. Hej magkatarr!

Statistik är spännande

Ju mer jag studerar, desto fler saker upptäcker jag om mig själv. Jag vet dock inte om det är bra saker. Just nu: jag gillar statistik. Så pass mycket att jag precis la till internetstatistik.se i Feedly. Så att jag inte riskerar att missa någon intressant statistik om webben. Jag försöker inbilla mig att det är bra vetande, användbart i yrkeslivet. På samma sätt som MKSE

Ingrepp avklarat

Det är nästan tio år sedan jag var kemiskt infertil senast. Ja, då jag matade min kropp med hormonpreparat som gjorde att jag inte kunde bli gravid, alltså. Någonstans efter millenieskiftet, opererade jag ut mina p-stavar. Mest för att de hade suttit där i fem år och det var dags för ett byte. De byttes inte. I alla fall inte mot nya stavar. 
 
Så sedan dess har min kropp enbart levt med de naturliga hormoner som finns i den. På gott och ont. Frånsett de perioder jag varit gravid eller ammat, har jag hela tiden varit fertil. Tills nu. Jag gjorde det där som jag funderat på från och till i ett par år. Jag vet att när jag tog upp samtalet med en vän, hade hon själv precis tagit ut sin. Vilket kanske gjorde att jag sköt på mitt beslut. En liten del av mig ville leva i bebisbubblan igen och så länge jag var osäker, lät jag bli. Till sist blev jag egoistisk; jag har hellre ett spontant samliv än väntar på ett barn som aldrig kommer. Och jag är nöjd med mina 2,3 barn. Mycket nöjd, tack. 
 
Något som fick mig att tveka var även det faktum att ett främmande föremål skulle sättas in i kroppen. Men hur falsk är inte en sådan tanke hos en människa som vill trycka in både silikon och metall i kroppen? Så vad gör en liten plastbit med koppar på?
 
Så nu ligger jag i soffan och tycker synd om mig själv. Själva insättandet av spiralen kändes inte nämnvärt; då är det ständiga molandet efteråt värre. Ibland så illa att jag fysiskt mår illa och funderar på att kräkas. I fem år ska vi leva tillsammans. Jag hoppas att vi kommer överens bättre med tiden. 

Gif mig ljus (eller styrka)

Ibland önskar jag att jag vore elektriker. Eller åtminstone hade aningen intresse för el. Då hade jag snabbt och lätt kunnat byta kontakter och annat i mina pendellampor som bara ligger och tar plats i förrådet. Då hade jag kunnat ta ner lysrörsarmaturen i allrummet och i stället sätta upp pendellamporna där.
 
Jag säger inte att jag inte kan byta kontakter. Jag säger bara att jag inte har intresse av det och då tar det lång tid att ta sig orken att börja. Sedan tar det tid innan det är färdigkopplat (det finns ju inga kontakter i taket för lamporna heller). Sa jag att det är tre meters takhöjd i allrummet dessutom? Att behöva stå och vingla på en stege samtidigt som man skruvar eller håller i antik lampa. Nej tack.
 
Så jag får leva med att en av två armaturer i allrummet fungerar. De ska ju ändå bort och då är det ingen idé att skaffa nya lysrör till det som inte fungerar. Dessutom kan jag nog tycka att det är lite mysigare med bara den ena.

Paket till lilla mig!

Efter den dåliga statusen i går, tröstade brevbäraren mig. Ett paket från Buzzador låg i brevlådan och väntade. Ok, paketet var viserat sedan tidigare men man kan väl ändå bli glad för det. Och dessutom: till Peter sa jag "Tyvääärr, de innehåller nötter så du kan inte äta" och Tyko vill mest ha leksaken i Kinderäggen så han lär väl inte äta några heller. Så jag och Karl kan ensamma utföra ett mycket avancerat och utdraget smaktest i kväll: bon-bon utan något till och där man äter var del för sig, bon-bon där man tuggar sönder hela direkt (fortfarande utan något till) och sedan upprepas fast med ett glas mjölk till. Undrar hur de är tillsammans med potatischips...
 
 
Man får väl hoppas att den tyska reklamen inte översätts till svenska och körs här sedan. För den lockar verkligen inte. 
 
 

Google är din värsta vän

I morse när jag skulle kliva ur sängen, snurrade det rejält. Nej, jag har inte skaffat en roterande säng (I wish!). Snarare var det en extrem yrsel som kan jämföras med en rejäl fylla. Minus spritsmaken och dagen efter-ångesten. Och inte särskilt glädjefyllt heller. 
 
Yrseln gjorde mig dessutom extremt illamående. Så jag försökte tänka tvärtom; kanske är jag yr för att jag är illamående. Nån form av kräksjuka på gång. Men det uteblev. 
 
Jag tänkte att det skulle gå över efter lite vatten och frisk luft. Efter en kvart sittandes på altanen gav jag upp och försökte ordna frukost till barnen. Sedan gjorde jag det stora misstaget. Jag googlade yrsel. Första träffen jag fick var till 1177.se som man ändå får anse vara en säker och pålitlig källa. Så hypokondrikern i mig diagnosticerade mig snabbt med rubbningar i hjärtrytmen och blodpropp i hjärnan. För jag sa väl att det domnade lite i vänsterarmen samtidigt. Kanske skulle jag passa på att gå in på vårdcentralen när jag lämnat barnen. Ett tafatt försök till en realistisk tanke. Den ifrågasattes snabbt och jag gjorde det jag gör bäst: sköt upp problemet. Det får lösa sig själv. 
 
Jag har ett problem med vårdinrättningar och dess personal. Om jag skulle gå dit och få bekräftat blodpropp: vad gör jag då? Eller om det inte är det: vad är det i stället och hur går jag vidare då? Sjukdomar stör strukturen i mitt liv. Dessutom har det varit så mycket cancer och tumörer i omgivningen på sistone att tankarna snabbt far dit och genast är jag dödsdömd. 
 
Men ok. Jag tog ett djupt andetag och googlade lite till. 1177 kan inte vara enda källan. Ganska snabbt kom jag fram till att yrsel kan vara ett tecken på migrän. Migrän ändras med åren och yrsel är en av de nya funktionerna den tar. Wohoo! Och då passade domningarna bättre in; de brukar vara ett första tecken på ett migränanfall. Så även i dag. Gissa hur jag spenderat dagen. Liggandes i sängen med värk som ännu inte släppt. Å andra sidan har yrseln försvunnit i alla fall. Och jag lever. 

Rengör din byk men med vad?

Jag skriver på en artikel om vad kosmetika verkligen innehåller, vad de kemiska beteckningarna betyder och liknande. Jag måste säga att man blir lätt skadad. Så fort jag tar fram en produkt ur mitt badrumsskåp, läser jag på den och nästan äcklas. De största bovarna står dock Peter för (om man bortser från mina nagellack). Hans schampo innehåller (frånsett parabener och SLS) zinkpyrition och hans tandkräm innehåller både SLS och PEG-32. Även barnens tandkräm innehåller saker som gör att jag vill kasta den. Barnens badskum har jag inte vågat titta på än. 
 
Just nu är jag extra glad över min rasullera och ska nog köpa mer så jag kan använda den till både ansiktsmask, tvål, torrschampo och vanligt schampo. Barnen ska börja tvättas med havregryn. Badar gör de redan helst i olivolja. Kanske ska jag slå till på lite tvättnötter till tvättmaskinen med. Hej skogsmulle!  
 

Farliga ord

Varför känns det alltid lite läskigare att skicka ett mail än att fylla i ett formulär? Det är precis samma information som skickas men på något sätt, känns det ändå personligare med mail. Troligtvis får mottagaren informationen via mail oavsett så hen ser ingen större skillnad. Förutom att den "konstnärliga friheten" är lite större i ett mail än i formuläret. I ett formulär håller man sig kortfattad och direkt. Ett mail vill man gärna baka ut ordentligt, sluddra lite svävande för att verka lite speciell och fylla så pass mycket yta att mottagaren måste scrolla. 
 
Lite som i ett blogginlägg. Jag har ursprungligen bara en kort tanke. En beskrivning på max två rader hade troligtvis räckt. Jag skulle lika gärna kunna twittra. Men jag vill gärna fylla lite extra yta. På mitt eget sätt, med min egen stil. Jag tycker om hur orden uppför sig bredvid varandra. De följer snällt på rad men ändå gör vissa bokstäver revolt med över- eller underhäng. De försöker slita sig, sticka ut. Och det är klart att jag låter dem göra det. Mest för att jag tycker så mycket om det valda typsnittet. 

Peppande betyg

Just nu läser jag ju textproduktion. I onsdags var deadline för texten i lättläst. Jag var grymt orolig över den då jag kämpade ordentligt med att få till det. Redan i går var den rättad och betyget blev VG! Det peppar oerhört för att man faktiskt ska fortsätta. Jag har ju av någon anledning fastnat för det här med tillgänglighet. Kanske borde jag fokusera ännu mer på lättläst och klarspråk. Klarspråk är nog mer min grej egentligen, men för den personliga utmaningen borde man ta det yttersta. 
 
Tack vare bedömningen av den uppgiften, är jag lite kluven inför nästa. Då får vi välja själva vilken typ av text vi vill skriva och sedan publicera och sökoptimera texten. Jag tänkte ju skriva en artikel men kanske borde jag testa en lättläst variant. 

Viktiga funderingar

Allt oftare står det Tolkar värden i min webbläsare. Så här i tentatider blev det plötsligt viktigt att veta innebörden. Menar de värden (ett värde/flera värden) eller menar de värden (en värd/flera värden)? Oavsett vilket så får jag rätt lustiga bilder i huvudet. Så länge jag slipper tänka på lättläst-texter och klimat-kompensation. Vad som helst utom det jag borde tänka på. 

Ännu längre ner

Jag hade innerst inne någon ynka, liten förhoppning om att vara frisk i dag. Det kändes ju feberfritt ett tag. Men jag vaknade och kroppen sa vänligt men bestämt nej. Jag masade mig ändå upp för att köra barnen till sina respektive ställen. För att mötas av ett kräkbarn. Alla idéer om någonting alls gick om intet. Bäddas ner i sängen och hoppas att det är bättre när man vaknar. Förhoppningsvis var det en engångsföreteelse som beror på att han tryckte i sig både semla och hamburgare i går. 

Upp, upp, ner

Jag var tydligen alldeles för optimistisk till det här med mingel. Jag borde vetat bättre. 
 
Peter insjuknade förra veckan, och så även Karl. Jag själv var lite krasslig en dag men det gick över fort, även för Karl. Peter blev rejält sjuk med hög feber och hosta, influensa trodde VC. Det kunde han givetvis inte behålla för sig själv. I söndags kväll började känningarna. Och man är lika optimistisk varje gång värktabletterna börjar verka och man nog inte är så sjuk ändå. Termometern slår ner en i skorna och säger nästan 39 grader. Bara till att dra på sig overallen och ligga och stöna och tycka synd om sig i soffan igen. 
 
Jag fick erkänna mitt första fall i går och avboka Jetshops seminarium. På eftermiddagen mådde jag så klart bättre. Så förhoppningen var att gå på dagens möte med Geek Girl. Men icke. Så fort medicinerna slutat verka, mådde jag kräk igen. Bokstavligt då jag inte ätit på nästan ett dygn. Matintaget de senaste dagarna har varit obefintligt, kan man väl säga. 
 
Så i dag accepterade jag mitt öde. Febern verkar ha försvunnit på riktigt nu och tanken var att gå på STARK-dagen på skolan i morgon men jag håller mig hemma. För säkerhets skull. På fredag är det deadline för första hemtentan och den vill jag vara något sånär klar i skallen för. Jag har kommit på idén till texten men knåpar fortfarande på innehållet. På lördag är det tänkt att jag och Peter ska lämna barnen hos min mor och gå på bio dessutom så det vore skönt att vara pigg tills dess. 
 
Nu: mata kroppen med tabletter och försöka sova. Nackdelen med att sova på dagen är att det är desto svårare på kvällen. 


Instagram