Jag är allt lite akademikernörd. Eller så behöver jag någon som talar om för mig vad jag ska göra om dagarna. Oavsett vilket började det pirra i magen när jag fick mail från Högskolan i Skövde om information om nästa veckas kursstart. Man kan tycka att logistik låter segt och trist men någon stackare (alltså jag) måste ju tycka om sånt med. 

 

Att logga in och se föreläsningar, uppgifter och annan vettig information snyggt uppradat och strukturerat gör mig lycklig. Lärplattformen i sig kunde varit snyggare; där är Högskolan i Borås och PingPong (!) bättre. Men som sagt: strukturen! Jag längtar redan till nästa vecka då jag ska grotta ner mig i kurslitteratur igen. Problemet som jag har denna termin är dock att jag läser tre olika kurser parallellt. På halv- och kvartsfart förvisso men jag ska lyckas hålla isär och inte gå in för djupt i någon av dem.  

I söndags skulle Karl och Tyko på kalas. Barnet som hade kalaset hade önskat sig (eller var det mamman?) bland annat böcker från Olika och Sagolikt. Alternativt basic barntidningar från Ica. 

 

Alltså. Vet ni hur svårt det är att hitta dessa böcker på Akademibokhandeln?! Förutom Kivi-böckerna; det hade de faktiskt två. Ja, ett ex av varje alltså. Nu gillar jag tyvärr inte just dessa så jag kände inte att jag kan stå för en sådan present. 

 

Så blicken började vandra. Och fann Lisa Bjärbos bok om Ivar bland annat. Jag stod länge och väl och klämde på den. Mest för att jag gillade blogginläggen om dinosauriedjungellådan så otroligt mycket. Men vem vågar gå utanför boxen (på fler än ett sätt) när det gäller en så specifik önskelista? Så dinosaurieböcker får jag köpa till mina egna ungar. 

 

Det där med basic tidningar från Ica då? Där tänkte jag lite bredare dock och gick till Pressbyrån faktiskt. Och blev grymt besviken. En massa specialnummer och magasin som inte alls fanns i "verkliga livet" aka föräldrar-kan-välja-att-starta-egen-prenumeration-om-ungen-älskar-blaskan. Men visst plockade vi på oss lite tidningar ändå. Även om jag grät lite inombords att till och med könsneutrala Min Häst (nåja) blivit överöst med rosa och kräkglitter. Vill barn verkligen att allt ska vara så glittrigt och pastelligt? Även när det handlar om söta djur? Djur bajsar (jag vet!) och det är inga regnbågar kan jag tala om. 

Är det ok att jag kräks lite? När jag gjort något som jag är skitnervös inför och hoppas och vill, vill vill? Jag vill inte jinxa något. Frida sparkade lite på mig i fredags när vi gick på after work, så nu är det gjort. Jag vill ju också sitta så där nervös och hoppas. 

Och så kom nedförsbacken. Jag borde insett att gårdagens bitterfitta skulle förvandlas till hon som bara vill skrika och gråta hysteriskt. Som en berg- och dalbana beter det sig; först uppför då jag surar och blir arg, sedan nedför då depressionen kommer. Hur brant och lång backen är, beror på hur jag skött mig månaden innan. Snäll mat, lite socker och ingen alkohol. Då är det rena barnbacken. Fast den senaste månaden har jag byggt på fint med festival, utgång och semestervin. Backen lär bli avgrundsdjup.

 

Det kunde inte komma olägligare. Varken barnen eller jag har börjat skolan än så vi umgås hela dagarna. På gott och ont. I dag kommer Peter hem sent dessutom. I morgon var det planerat utgång med gamla klasskamraterna. Till helgen ska hela familjen på tur. Allt ska vara extra socialt med andra ord. När jag helst vill lägga mig under täcket och komma fram om två veckor.

 

Jag ska ju inte umgås med folk. Helst ska jag inte träffa någon alls. Samtidigt ska jag hålla mig sysselsatt. Jag ska göra komplicerade saker som kräver all uppmärksamhet, men det får inte gå fel för då faller jag än djupare. Jag behöver göra saker för att slippa tänka, slippa känna efter.

 

Jag räknar redan ner timmarna tills jag får gå och lägga mig. Till en vettig tid då det är "ok" att gå och lägga sig. Att jag sover dåligt på natten hjälper knappast, och när jag väl lyckas somna drömmer jag intensivt och förvirrat. 

 

Det här är ett inlägg för att kunna sätta ord på hur det känns. För att kunna komma ihåg hur det är, varje månad. Någon dag ska jag samla kraft och söka hjälp. Trots motståndet till SSRI-preparat, som verkar vara det enda som hjälper mot PMDS. 

För att slippa sitta och sura över fotbollen, lägger jag mig tidigt. Att titta på färg som torkar är i det här läget roligare. Det görs i form av nagellack. Två av lacken från Köln testas; ett pärlemovitt med confetti ovanpå. Jag är ännu inte vän med confettin dock; jag sitter gärna och pillar loss det. Troligtvis kommer ett nytt lack målas inom de närmaste dagarna. 

 

 

Annars surar jag över det mesta i dag. Trots att jag fick svar från CSN och kunde ansöka om studiemedel. Trots att barnen varit förvånansvärt snälla. Trots att jag bara behöver köpa/låna hälften av kurslitteraturen. Och så vidare och så vidare. Det är helt enkelt en sådan dag. Då jag helst vill piska skiten ur någon. Eller bara borde ut och cykla en timma. Men nej; växelvajern behöver ju bytas och att promenera/jogga/springa hjälper helt enkelt inte mot aggressioner. 

 

Så jag målar naglarna. För det är något man ska göra när man surar. Verkligen. Fast när det är färdigt kan man vara lite nöjd i alla fall. Det blir ju fint i ett par timmar åtminstone. Och så kan jag drömma om Köln. Med världens bästa sushi, efterfester på hotellrum och båttur på Rehn. Precis som festivalliv ska vara. 

Den 16 och 17 augusti har Borås Roller Derby try out. Ja, jag hade tänkt att gå dit. Men som vanligt krockar diverse planer. Lördagen är helt körd (fullbokad numera ändå) och i den bästa av världar kanske jag är hemma så jag hinner vara i Borås till 18:00 på söndagen. Det är dock ett alldeles för stort kanske, så jag skippar det. Jag satsar på vårens try out i stället. Då kanske jag faktiskt hunnit lära mig åka hyggligt. Vissa pessimister säger att jag borde hålla mig hemma och träna innan jag gör bort mig offentligt.