Det finns en flicka som jag går till ibland... Eller i alla fall en webshop (det tidigare var en referens till en låt av Christer Björkman). Jag tittar, klickar och suktar. Inte alls för att det är för dyrt, en utländsk sida som inte skickar till Sverige eller nåt annat som brukar göra att det tar emot. Helt enkelt för att jag borde inte. Denna fula, tråkiga tanke. Jag skrev om det redan 2008 och jag har ännu inte blivit av med min last för småprylar. Sedan dess har jag återkommit till Mellmine då och då. Utbudet har inte förändrats särskilt och det känns tryggt. Jag kan fortfarande sukta efter de där Barbapapa-besticken. Inte till Karl som sist men till Tyko.

Ibland saknar jag det spygröna kaklet från 70-talslägenheten. Så jag blev lite glad när jag hittade kakeldekor som skulle kunna ersätta det. Inte riktigt samma retrokänsla men ändock. När jag fyllde år fick jag av Danilla ett förkläde och magnet i retro-stuk så givetvis behöver jag en handduk (eller två), magnetblock, burkar och glasunderlägg i samma stil. Det kanske kan kompensera.

Peter klagar ofta på att han aldrig hittar några plåster när han behöver. Vi har fyra likadana lådor stående i badrummet varav endast en innehåller plåster och givetvis är det alltid den man hittar sist Nej, de är inte på något sätt markerade heller. Så varför inte skaffa en särskild låda till plåster? Och kanske en till mediciner?

Och för att bara rabbla upp annat fint och bra att ha: väggdekor till mig, väggdekor till Karl, väggdekor till Tyko, lektvålar (till den som vill), tekopp...

Ni ser; det skulle bli alldeles för dyrt om jag gav efter för begäret.