Barnen däckade till slut. Karl i sin säng och Tyko på mattan i vardagsrummet. Ja, jag har burit upp honom till hans säng. Ja, han kommer förmodligen få men av sånt. Inte att jag bär upp honom utan att ingen charmig mor vyssjar honom med vän stämma och sen samsover heeela natten med honom.

Nu har i alla fall kroppen fått te och hjärnan har kommit till sans. Jag kan konstatera att det känns oerhört typiskt och Svensson att gå på Liseberg. Det var första gången Karl (och för den delen Tyko) var där och som jag känner nu är det gärna sista med. Alltså; jag åker gärna och mycket men att köa 15 minuter för Flume ride, 25 minuter för Rabalder eller ens tio minuter för Drakbåtarna övergår både Karls och mitt tålamod. Sagoslottet ska vi inte tala om; köa i tjugo minuter och vara kanske tio minuter nära att få åka och ungen kläcker ur sig att han måste kissa. Jag känner mig snuvad på en åktur. Han kissade inte ens särskilt mycket. Men jaja; Liseberg är för barnen och man åker dit för att ha roligt. Så är det ju.


En styck Tyko med mor under Kaninresan, en styck polis med Karl och en styck mor med Karl och hans sockervadd. Fadern och således sambon var med; jag lovar. Nånstans.

Lite synd är det att man inte orkade släpa med systemkameran. För nog hade bilderna blivit bättre och därmed fler. Men vem orkar släpa? Nu när vi bara kör sulky kan man inte lasta med så mycket heller så hälften av packningen lämnades i bilen. Bland annat mina regnkläder. Och mitt te. Men jag är inte bitter. Icke.

Vi överlevde i alla fall. Som jag sa tidigare. Och kom hem med liten Daimpåse (Karls första vinst och som väckte speldjävulen), två kilo Geisha, två kilo Toblerone och pärlplattor. Pärlplattorna vann jag mest för att jag gav min den på att vinna nåt som inte var godis. Trist att det ska vara så; enda alternativet till snacks (som jag hittade) var leksakshjulet. Som hade ganska tattiga saker och de enda grejerna som passade lite yngre barn (som Tyko) var stjärnvinsterna. Men Karl var nöjd med pärlorna och dess plattor trots allt. Det är ju det viktigaste. Att alla är glada och har roligt. Sen att en övertrött Karl surade och trilskades den sista halvtimmen för att han inte fick åka mer eller spela mer låtsas vi inte om. Eller att Tyko hade tröttnat på vagnen och trilskades och surade han med.

Det kommer säkert vara som med förlossning det här; förträngning, förträngning, förträngning. Nästa år; Det var väl inte så farligt, visst vore det kul att åka till Liseberg igen? Heeela familjen. Eller hur. Jag sparar detta minne. Till den dagen.