PMDS och dess fula monster

Och så kom nedförsbacken. Jag borde insett att gårdagens bitterfitta skulle förvandlas till hon som bara vill skrika och gråta hysteriskt. Som en berg- och dalbana beter det sig; först uppför då jag surar och blir arg, sedan nedför då depressionen kommer. Hur brant och lång backen är, beror på hur jag skött mig månaden innan. Snäll mat, lite socker och ingen alkohol. Då är det rena barnbacken. Fast den senaste månaden har jag byggt på fint med festival, utgång och semestervin. Backen lär bli avgrundsdjup.
 
Det kunde inte komma olägligare. Varken barnen eller jag har börjat skolan än så vi umgås hela dagarna. På gott och ont. I dag kommer Peter hem sent dessutom. I morgon var det planerat utgång med gamla klasskamraterna. Till helgen ska hela familjen på tur. Allt ska vara extra socialt med andra ord. När jag helst vill lägga mig under täcket och komma fram om två veckor.
 
Jag ska ju inte umgås med folk. Helst ska jag inte träffa någon alls. Samtidigt ska jag hålla mig sysselsatt. Jag ska göra komplicerade saker som kräver all uppmärksamhet, men det får inte gå fel för då faller jag än djupare. Jag behöver göra saker för att slippa tänka, slippa känna efter.
 
Jag räknar redan ner timmarna tills jag får gå och lägga mig. Till en vettig tid då det är "ok" att gå och lägga sig. Att jag sover dåligt på natten hjälper knappast, och när jag väl lyckas somna drömmer jag intensivt och förvirrat. 
 
Det här är ett inlägg för att kunna sätta ord på hur det känns. För att kunna komma ihåg hur det är, varje månad. Någon dag ska jag samla kraft och söka hjälp. Trots motståndet till SSRI-preparat, som verkar vara det enda som hjälper mot PMDS. 

Kommentarer

Har du något att tillägga?

Namn:
VIP

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...