Jag är för evigt tacksam för den kvinna som titulerar sig läkare och arbetar på Axesshusets gynavdelning (ingen nämnd, ingen glömd). Efter mitt (mycket korta) besök hos henne har jag levt i någon slags eufori. Inte på grund av några mediciner utan helt enkelt för att ha blivit tagen på allvar. Det var så enkelt för henne, så självklart. Beskriv problemet, här är lösningen. 

 

Jag har i flera år känt ett enormt motstånd till att kontakta vården för min PMDS av rädsla för att inte bli tagen på allvar. Jag gjorde ett halvdant försök för ett par år sedan när jag satte in kopparspiralen på barnmorskemottagningen. Då fick jag ett tvekande svar om att kanske borde jag ringa vårdcentralen, något sådant hade de ingen erfarenhet av på barnmorskemottagningen. Ok. Så jag gav upp. För problemet är att under de veckor jag mår bra, bagatelliserar jag och tycker att det kanske inte är så illa. När jag sedan sjunker ner i sörjan kommer jag så djupt ner att minsta motstånd (telefonkö, ta sig tid att ringa, fel kön på läkaren eller vad som helst) får mig att vilja lägga mig och dö istället. Det vore lättare. Jag försökte kontakta min vårdcentral, tro inget annat. Det tog ytterligare något år men jag gjorde det. Via mail där jag fick till svar att jag måste ringa. Motstånd igen. Hos Axesshuset bokar man tid via webben. Om man lyckas hitta någon tid vill säga. Men väl där tas man emot av änglar. Änglar är klart värda att vänta på.

Jag är och har alltid varit en duktig flicka. Jag ska vara bra, stark och modig. Aldrig ska jag visa mig svag, misslyckad eller trasig. Detta delar mig. Samtidigt som jag vill stå upp och säga Jag mår förbannat dåligt, och det är ok så vill jag inte störa, vara till besvär eller, inte minst, visa mig svag. Det är det som fått mig att dra så länge på att att söka hjälp. Jag vill inte se, svart på vitt, att jag har en sjukdom. En sjukdom som jag själv inte kan styra över, annat än med mediciner. Och medicinerna kan jag inte kontrollera fullt ut. Hur ska jag veta vad de verkligen gör med mig? Är det ok att de förändrar mig; är inte sjukdomen en del av mig, en del av det som definierar mig? 

 

Nej. Jag är inte min sjukdom. Må vara att jag ibland kan hitta någon musa längst ner på botten. Allt annat som jag drar med mig från botten kan gott stanna där. Och är det medicin som krävs för att det ska stanna kvar, tar jag den gladeligen. Även om det under inkörningsperioden innebär att jag kan verka hög, lida av sömnbrist och te mig aningen underligt. Så allt lär vara precis som "vanligt".