Mannen i familjen sitter och tittar på firande av flottans dag. Vilket vore ok om det inte vore så att firandet var i Ryssland, alla sångare låter som en blandning av Tommy Körberg och Lasse Berghagen och han är mest imponerad av mustaschprydda steppande män. 

 

Barnen i familjen leker högljutt med Cobi, polsk variant av Lego. Samtidigt lyssnar de på Sean Banan och berättar egna versioner av diverse sagor för varandra. 

 

Två av tre katter ger mig onda ögat för att larmet för insulinspruta ljuder och jag reagerar först en minut senare. Larmet betyder för katterna att de får mat och det ska de ha direkt, på en gång och hela tiden enligt dem. Den tredje katten fattar först att det är matdags när det skramlar i skålarna. Då får jag en hjärtskärande blick av honom för att jag lägger torrfodret i de djupa, runda skålarna i stället för de upphöjda, lättåtkomliga i aktiveringsbrädan. 

 

Och jag själv? Sitter och glor på Instagram och drömmer om ett renoverat hem, nykläckta djur (oavsett sort) samt festligare tillställningar som kräva fina kläder. Precis som alla andra på Instagram har.

Det började med att jag surfade runt efter gamla militära kjolar, Varusteleka har en som aldrig lär komma in i min storlek. Särskilt med tanke på att jag drömmer om den med knappar. 

 

Så jag började leta yllekjol. Och hittade så mycket snygga saker. Nya saker efter gamla mönster oftast. Egensydda saker. Så antingen betalar jag någon för att sy åt mig eller så bråkar jag med det själv. I "värsta" fall blir det riktigt bra och jag får övermod och söker ett par kurser på Tillskärarakademin igen. För att sy saker som jag sedan tvekar på att använda (se bara hattar och korsetter som ligger och samlar damm).

 

Kolla in Malin Bohms galleri med kläder så förstår ni varför jag dregglar. Största målet är dock den kjol som Emma Frost sytt. Jag ska försöka ge mig på något liknande i ett enklare tyg. Blir det bra investerar jag i ylletyg och klär mig riktigt snyggt till hösten. Fördelen med nya jobbet: det är allt som oftast kallt inne så yllekjol fungerar ypperligt, till skillnad från fotoaffären där labbet hade minst 25 grader året runt. 

 

Men jag får nog erkänna att det inte riktigt började med militära kjolar. Det väcktes nog av den jutesäck jag köpte på militäröverskott i Polen för några veckor sedan. Den håller på och omvandlar till gardin och pysslandet med den ger mersmak, både efter sömnad, militärt och historia. 

Att ligga i den egna sängen och äta kunglig choklad måste vara det skönaste jag gjort denna veckan. Eller kunglig; den är från kungliga slottet. Det där i hufvudstaden. Så egentligen är det reklamchoklad som man betalt överpris för.

 

Med andra ord har jag spenderat veckan i Stockholm med familjen. Det har varit påfrestande på fler än ett sätt men samtidigt skönt att komma hemifrån och göra något tillsammans. Vi bilade upp och startade måndag morgon. Vi passerade Strängnäs där vi passade på att göra ett stopp på Arsenalen. Jag och barnen passade på att köra stridsvagn. På väg därifrån började bilen ge ifrån sig oroväckande ljud, Peter stannade och skruvade loss en plåt som var lite lös. Det hjälpte dock inte och i höjd med Botkyrka var det så illa att vi svängde av motorvägen och letade efter en bilverkstad. En och en halv timme senare kunde vi åka därifrån, med bil. Tack till verkstadskillarna som hade tålamod, och tid! Jag var helt inställd på att dra all packning genom halva stan på diverse bussar och tåg. Men vi kom till slut fram till hotellet, parkerade bilen och pustade ut.

 

Vi har en överenskommelse med våra barn: de får välja present eller äventyr på sina födelsedagar. Oftast väljs äventyr, vilket har inneburit bland annat ångtåg, tropisk regnskog och stridsflyg. I år önskade Tyko att äventyret skulle innehålla en klippa av något slag, vilket vi tolkade som en hög plats med utsikt. Så när vi installerat oss på hotellet gick vi ut på promenad. Målet var Monteliusvägen och väl där uppe hade vi en fin utsikt över huvudstaden. Tyko var ganska imponerad. Inte jätte, men tillräckligt. Äventyret med Arsenalen och bilverkstaden fick han på köpet. 

 

Tisdagen var Peters dag: Vasamuséet, slottet och andra typiska turistmål hade han på önskelistan. Besviken blev han dock på att personalen på slottet hade så dålig koll på när (att) det skulle skjutas salut för att fira kronprinsessans födelsedag. Det var förvånade ansikten och axelryckningar oavsett vem han frågade. Strax därefter ljöd kanonerna. Men han fick i alla fall sin glass, snabbpromenad i Gamla stan och besök hos kungen. Jag fick klämt in ett besök i Moderna muséets butik (utställningarna var ingen som orkade) och färja fram och tillbaka till Djurgården och Skeppsholmen. Promenad på Strandvägen inkluderade besök på Svenskt tenn. Vägen hem passerade vi Stureplan, Sergels torg, Kungsgatan och alla de där platser man bara haft ett namn men ingen egen bild till tidigare. Vi tog ett besök på Stikkinikki innan vi pausade på hotellet. Vi avslutade dagen med sushi på Arigato. Där konstaterade vi att asiatisk mat inte är något för Karl, han har testat diverse former av sushi och nu fick han dumplings. Trots att han glufsade piroger i Polen vägrade han dumplings, som i mina ögon är rätt lika.

 

På onsdagen började vi med Armémuseum. Intressanta utställningar, särskilt den om lumpen, men butiken var en besvikelse. Jag hade hoppats på att gå därifrån med mer än en tygväska. Trots att barnen gnällde en del om trötta fötter (förståeligt!) fortsatte vi till Polismuséet och Tekniska muséet, via Nobelparken där vi mutade med glass och dricka. På Tekniska var det endast butiken som lockade och på Polismuséet var barnen mest intresserade av lekplatsen utanför. På vägen tillbaka passerade vi ambassaderna och jämförde med de vi tittat på i Warszawa för ett par månader sedan. På Gyllenstiernsgatan hittade vi en pizzeria som bland annat hade falafelpizza på menyn: då fanns det inget annat att göra än beställa just en sådan. Märklig men god. Som att äta falafelrulle och pizza samtidigt. Barnen blev sedan lovade lekstund i en park som låg en bit därifrån, sedan var det promenad hemåt via Karlaplan. Efter vilopaus på hotellet tog vi en kort tur längs Drottninggatan för shopping och kvällsmål på Vete-katten. 

 

Efter frukosten på torsdagen gick vi till Brunkebergs bageri, mest för att Peter bakar mycket från deras böcker och ville jämföra sitt bröd med deras. Vi köpte några frallor och bullar för fika senare under dagen. Åter på hotellet packade vi ihop oss och checkade ut. Innan vi for hem tog vi en tur till Gamla stan, mest för att vi stressade igenom där tidigare i veckan. Så lagom till att butikerna öppnade vid tio testade vi Bubbies, något som absolut inte gick hem hos den som tjatat mest om glass. Personligen tyckte jag de var rätt ok i smak och roliga som koncept men inte värda sitt pris. Efter Gamla stan var vi nöjda med Stockholm. För den här gången. För visst finns det saker vi inte sett och gjort och saker vi helt enkelt valt bort. Den här gången var vi mest runt Östermalm, av förklarliga skäl. Nästa gång hade jag gärna sett mer av andra delar av stan. Men nu var vi mätta, i övermått. Tre dagar hade räckt gott. Så vi for hemåt. Strax utanför Linköping stannade vi till vid en loppis och en bit därifrån fikade vi bullarna från "Brunkan". Bullen jag åt, en sockerkringla, fick mycket väl godkänt. Valet av fikaplats likaså. Vi stannade vid en av slussarna längs Göta kanal och lägligt nog skulle ett par båtar slussas genom just när vi stannade. Så Tykos födelsedagsäventyr fortsatte hela resan.  

 

Resan till Stockholm gav mig ett ökat sug efter Jönssons katt och katten Moses. Kanske för att jag varit ifrån mina egna katter alldeles för länge. Nu är även de hemma, välgödda och välmående. Men deras äventyr är en annan historia.

På grund av begravning åkte vi till Warszawa igen förra veckan. Vi valde bil den här gången i stället för flyg, vilket innebar att vår resa började onsdag kväll. Ner till Trelleborg, sova ombord på färja och vidare från Świnoujście till Warszawa.

 

Väl framme i Warszawa checkade vi in på hotellet och gick ut för att äta sushi. Förra gången var vi på Art sushi, ett ställe som gjorde mig glatt överraskad. Nästan lika bra som Köln. Så kanske hade jag för höga förväntningar på Izumi. Ok, det var mer än standardsushi men då har jag ätit standardsushi med mer känsla bakom.

 

Nåja. Fredagen innehöll mest begravning och minnesstund. På kvällen var vi på Czerwony Wieprz och åt, vilket vi tänkt förra gången men inte hann. Efteråt gick vi förbi Krakowska Manufaktura Czekolady så jag till slut fick min choklad. Och kanske gav Wedel mig för höga förväntningar förra gången men pralinerna var en besvikelse. Den varma chokladen var dock godare än Blikles. 

 

Lördagen innebar utcheckning och resa mot Kołobrzeg. Tanken var ursprungligen att de två sista dagarna skulle spenderas i Świnoujście men efter strul med hotellbokningen blev det en stad ett par timmars bilresa österut. Där badades det, tittades på bombskydd och åts fisk i olika former. Precis sånt som man gör på en badort. För det var precis vad det var; turister överallt och man blev tilltalad fler gånger på tyska än polska. Inte så konstigt när man är så nära tyska gränsen förvisso.