Jag vill vara en av de vackra kvinnorna som Kat Attack fotograferar. Jag vill ha kroppen att bära upp alla skapelser från Marlies Dekkers. Jag vill anse att det inte är kläderna som gör sig bra på mig, utan jag som gör att kläderna ser bra ut. Jag vill ge utlopp för mina aggressioner utan att skämmas. Jag vill skrika, synas och kännas utan att be om ursäkt. Jag vill ha styrkan hos Shirley Manson som inte hänger upp sig på ålder. Jag vill släppa hämningar som gör att jag hellre gömmer mig, för "inte ska väl jag". Jag vill ha tålamodet att plöja igenom Dostojevskij, Tolstoj och alla tunga böcker som står i bokhyllan och bara väntar. Jag vill snöra på mig rullskridskor/boxningshandskar/whatever och bara ta fart utan rädsla för blåmärken och skrubbsår. Jag vill cykla utan bromsar. Jag vill ha intelligens nog för en magisterexamen. Jag vill skapa avundsjuka och svartsjuka. Jag vill våga hänga i köttkrokar. Jag vill accepteras för den jag är. Jag vill vara breath taking, fuckable och alla fåniga uttryck som inte gör sig på andra språk än engelska. Jag vill ha erfarenhet nog att kunna skapa en bra dos and don´ts-lista för mina barn så de slipper mina fallgropar. Jag vill acceptera mina fallgropar som trots allt härdat mig. Jag vill ha modet att erkänna att jag behöver hjälp. 

 

Jag vill vara vacker, inifrån och ut. Just nu känns det som att den inre förruttnelsen smutsar ner allt. Kanske lyckas jag fånga lite mod i morgon.

Ok, det där med fysisk bekräftelse kan ha gjort att jag bränt lite mer pengar än vanligt på utseendet. Smink, hårfärg, kläder och diverse smycken har klickats hem i en nästan oroväckande fart. Men snygg blir jag! Att det sedan bara blir bakom lyckta dörrar (alltså hemma) är väl skit samma. För inte kan man gå all in på jobbet? Eller ska jag lobba för glamfredagar?

Nej, det går inte att ta sig i kragen när man är deprimerad. Men det går att undvika saker man vet är dåliga för en. Och det går att fokusera på saker man vet att man mår bra av. Saker som bekräftar mig mår jag bra av, oavsett om det är rent fysiskt (nej, uppraggning på Instagram räknas inte), intellektuellt eller praktiskt. Så efter att ha varit igång i en knapp timme har jag redan bockat av två saker från måstelistan. Sånt där som vanliga dagar (vilka de nu är) inte är några som helst problem. Den sista saker på måstelistan är dock värst; den innefattar ett faktiskt telefonsamtal. Om jag inte använder hjärnan och på något sätt lyckas komma runt det. 

Herr Ågren passade på att flytta in här strax innan mannen for till Berlin. Han höll mig förvisso sällskap i den tomma sängen men sedan klängde han sig fast på min rygg och har vägrat släppa taget. Detta har lett till många tunga steg i den grå sörjan, med allt vad det innebär. Saker som ställts in, dagar jag gått och lagt mig för natten direkt efter jobbet och alla de där borde- och måstepunkterna som helt enkelt skjutits upp. För att jag inte kan. För att jag inte orkar. Den där tyngden över bröstet som gör att varje andetag känns ytligt, som om det inte räcker till. Det enda som får mig att inte sjukskriva mig och gräva ner mig under täcket är att jag vet att det bara förvärrar läget. Jag får inte ges tid att känna efter. Det är då jag kraschar. 

 

Nu går jag och räknar dagarna. Jag har en app som fixar nedräkningen åt mig och trots att jag vet precis hur många dagar det är kvar, tittar jag varje dag. Snart kommer en tid då hormonerna försvinner och jag kan leva igen. Då jag kan. Då jag orkar. Just nu är inte den tiden.