Dagens boktips

Det är vecka 32 och jag har läst 30 böcker i år. Så jag ligger lite efter. Innan semestern låg jag fem böcker före så det visar vad jag inte gjort under semestern i alla fall. Och till hösten är jag rädd att jag inte kommer ha tid att läsa annat än kurslitteratur (inget fel i det!) så nu ska jag försöka fokusera mer på böcker och mindre på tv-serier. 
 
Jag avslutade precis Abarat av Clive Barker. Första delen i en serie som tydligen fortfarande skrivs. Och jag älskade den. Jag ville inte att den skulle ta slut, kanske var det därför den tog nästan en månad att läsa. Den faller annars inom någon form av "unga vuxna"-kategori och är långt ifrån svårläst. Känslan av den var en blandning av Stephen King (husguden!) och Roald Dahl (som gav mig många fina bokminnen som barn). Tycker man om någon av dessa författares sätt att skriva, måste man läsa Abarat. 

Ännu en bok

Fri från bulimi är ännu en bok som stått i hyllan ett bra tag. Jag har helt enkelt inte orkat. Så efter den halvtrista vardagen i förra boken och svenska fantasyn innan dess, kände jag att jag inte ville fortsätta på någon av dem spåren. Och hur tungt kan det vara?
 
Tungt, visade det sig. En bulimikers dagbok. Precis så tungt som det låter. Det är allt jag orkar säga om boken. 
 

Bok en och en halv

Jag har inte varit helt ärlig. Jag har haft en skämsbok. Inte att jag skäms för boken i sig utan att jag helt enkelt inte orkat ta mig igenom den. Förrän nu. Äntligen, till slut. Machoslampor av Pat Califia är officiellt färdigläst. Jag minns inte när jag började med den men det var när jag fortfarande bodde i Majorna (minst åtta år sedan). Sedan har den blivit nerlagd i lådan vid sängen och inte kommit upp. För att andra böcker har lagts ovanpå. 
 
Nu tillhör jag en av dem som inte läst böckerna i olilka nyanser. Det har sagts för mycket om dem så jag har helt enkelt undvikt dem. För den som vill läsa snusk vill jag hellre rekommendera denna bok. Det är snusk rätt igenom och det hymlas inte med. Noveller i olika längd och smaker. Välskrivna scener med människor i bur, vampyrer på s&m-klubb och sånt man gärna läser om när man tröttnat på de erotiska novellerna i Frida, Veckorevyn eller vad folk nuförtiden läser. Det här är inget tantsnusk, inget heteronormativt och absolut inget att skämmas över. Det är sex när det är som råast och bäst. 

Bok nummer två

Jag inser precis att året endast har passerat med åtta dagar och redan har jag läst bok nummer två. Är det ett tecken på att jag läser (för) mycket eller att jag läser för simpla böcker? 
 
Bok nummer två blev i alla fall Konsten att fylla trettio av Mike Gayle. En bok som kanske är motsatsen till den förra. Efter fantasy behövdes realitet. Och på klassisk brittisk manér serveras man vardagsskildringar på gränsen till sömnpiller. Tanken var god, idén bakom boken skulle kunnat funka. Med en annan författare. Eller översättare. Eller annat land. För nu blir det grått, trist och heltäckningsmatta rätt igenom. Kanske fnissade jag på ett ställe. Men det är ok, jag gillar inte brittiska komedier heller och har exempelvis aldrig förstått Hugh Grant (som skulle kunnat spela huvudrollen). 
 
Handling: brittisk kille har svårt med relationer. Flyttar till USA, träffar tjej, flyttar ihop, får vettigt jobb. Börjar panika över att fylla trettio och gör slut, flyttar hem till föräldrarna i UK, ska börja jobb i Australien om ett par månader. Först ska han promenera längs memory lane i hemstaden, hångla som en tonåring och supa som en alkis. Jättecharmigt. Verkligen. 

Årets första bok

Efter att ha stått i hyllan alldeles för länge, var det dags att ta tag i Johanne Hildebrandt. Sedan tidigare har jag Sagan om Valhalla men den har jag heller inte påbörjat. Vilket kanske är lika bra för 2014 kom tydligen ännu en bok i serien. Om jag inte hinner med att läsa det jag har hemma, hur ska jag hinna med det jag ännu inte hunnit skaffa? 
 
Men ok. Nu var det Fördömd det skulle handla om. Handling: arkeolog hittar grav i Norrland. Sensationellt fynd. Dock börjar saker hända när de flyttar kroppen från graven till Stockholm där den ska undersökas. Arkeologen blir undanskuffad av hennes chef som tar äran. Bitter och ensam sitter hon i sin lägenhet och slåss med vad hon tror är ett återfall av schisofreni. Alla är egentligen besatta och in slängs norrlänning som måste varna arkeologen för allt ont som ska ske. Tack och lov för arkeologens kollega som forskar inom alternativ religion. 
 
Det låter kanske värre än det är. Den är lite seg i början och kanske är det lite mycket relationsdrama emellanåt men den tar sig. I slutet kunde jag inte slita mig och låg långt in på nätterna och läste. Om Johanne Hildebrandts övriga böcker är något som den här, har jag mycket att se fram emot. 

RSS 2.0