Jag har bara en fråga kvar. En avslutande diskussionsfråga och sedan kan jag skicka in uppgiften. Men jag tappar fokus om och om igen. Och någonstans i bakhuvudet tänker jag att när den väl är inskickad, måste jag ta tag i kompletteringen på uppgiften innan. Och när den är klar, måste jag ta tag i min enkätundersökning om läsbarhet. Hur jag ska lyckas med den när jag träffar extremt få läskunniga. Jag pluggar ju på distans! Hemifrån! I ett hushåll bestående av två vuxna och två barn. Ena barnet kan förvisso läsa men jag tror inte att två personer räcker. Men säg att jag lyckas. När den uppgiften är klar och inskickad, måste jag ta tag i e-handelsuppgiften. Som handlar om lagar och regler (som jag gillar och kan). Det går bara om och om igen. För tro inte att uppgifterna i logistik är slut; där har jag en uppgift plus en rapport kvar denna terminen. 

 

Så vad gör jag i stället? Surfar kakel och äter choklad. Och sneglar i artiklarna om bullwhip-effekten och hoppas få inspiration igen. Never ending story. 

Att låna böcker på bibliotek är som att vara källkritisk; det är alltid bäst att gå till ursprungskällan. I stället för att fjärrlåna, får man helt enkelt skaffa sig lånekort i kranskommunerna och åka dit. Det förlänger lånetiden avsevärt och man slipper maila bibliotekarien på hemmaplan om att man vill låna om sina böcker varje vecka. Även om jag ett tag kände att jag började bli kompis med henne. 

Jag har fokuseringsproblem, det erkänner jag. Efter ungefär tio minuters pluggande, glider jag iväg. Jag måste kolla mailen, gå på toaletten eller fixa mer te. 

 

Jag skriver en rapport om något som jag normalt tycker är extremt intressant: e-handel. Jag kan dock inte komma in i flödet som behövs. Det där läget då man kan sträckläsa tung engelsk litteratur, skriva sida efter sida om a/b-tester eller glömmer både tid och rum när man sitter vid datorn. Just nu vill jag bara göra vad som helst som inte är det här. 

Jag flydde inte bara från tentaplugg utan även från Sverige. I fredags packade vi bilen och for mot sydligare breddgrader. Egentligen inte så exotiskt som det låter; vi tog färjan till Danmark. Barnen tyckte i och för sig att färjan var rätt spännande; lekrum och obegränsade mängder godis har den effekten. På färjan träffade vi dessutom familjen Falun så resan blev något behagligare. Det är lättare att distraheras från den långa resan ju fler man är. 

 

Strax efter elva var vi i land. Då kan man tro att vi for till Skagen för att titta på ljuset eller tog in på The reef (då resan trots allt var Karls födelsedagspresent). Men icke. Vi åkte vidare med bil ett par timmar för att nå destinationen Hanstholm. Och vad gör man där i oktober kan man undra? Man går på bunkermuseum och tittar på restaurerade och förfallna bunkrar som det en gång låg tyskar i och lurpassade. 

 

Det kan tyckas vara trist att titta på betong, särskilt när man gjort det en hel del. Men nog var det en annan sak att se bunkrar som inte var svenska. De svenska var försvar, i fall att. De i Hanstholm kändes mer på riktigt. Jag antar att det är så många känner när de besöker Auschwitz, att det blir mer påtagligt om att det pågått ett krig. 

 

Det var i alla fall mycket intressant att se skillnaden på det som var restaurerat och det som vittrat sönder av tidens tand. Och visst; det som lämnats åt sitt öde var nog vackrare och mer rustikt men det som var i ordningställt berättade en historia och gjorde det mer visuellt. 

 

När vi tröttnat på muséet åkte vi längs kusten ett par kilometer för att stanna till vid en strand. Inte för att bada, även om det nog är väldigt fint på sommaren. Vi var där för att titta på de bunkrar som vandrat ut i vattnet. Och det stoppet var, för mig, det bästa med hela resan. Bunkrar, sneda och söndervittrande, låg nästan utslängda på stranden och i vattnet. Att gå in i dem gav en känsla av Villa Upponer (för den som är så gammal). Väggarna lutade och vågbruset förstärkte känslan av att bli sjösjuk. Barnen var mest glada över att få springa runt och klättra på saker efter lång resa. 

 

Vi åkte sedan vidare mot Viborg där vi skulle övernatta. Det var halvvägs till nästa resmål: Randers. Så egentligen hade vi inget ärende i Viborg mer än att sova. Vi gick dock ut för att äta och hamnade på ett ställe med asiatisk buffé. Buffé måste vara det allra bästa när man har barn med sig; jag kan äta vad jag vill och jag slipper ha ungar som petar i maten och säger att de hellre ville ha något annat. Det hela slutade i att middagen mest bestod av mjukglass till barnen och sushi till mig. Och Peter fick sin öl så alla var nöjda när vi väl kom i säng. 

 

På morgonen var det dags för nästa buffé på hotellet. Där petades det i konstiga köttskivor och åts mest wienerbröd med choklad. Alla blev mätta så vem är jag att klaga? Vi checkade ut och for mot Randers. På vägen visade sig Danmark på sin exotiska sida och vi såg både kameler och lamor i hagarna. Behöver jag säga att vi hade hela tjugo grader varmt och strålande sol, en helg där yr.no lovat snålblåst och regn? 

 

Så vad lockade i Randers? Deras regnskog såklart. Det var ju det som var själva presenten; ett äventyr med något med djur. Och nog var det ett äventyr altid. Vi kom precis i tid för att få mata sjökorna (som troligtvis är mitt nya favoritdjur). Sedan hade vi en stortjutande sjuåring som inte vågade gå in i Kraniegrottan där fladdermössen bodde. Fyraåringen tog mod till sig och gick in medan storebror väntade på utsidan. De flygande hundarna tyckte han inte riktigt heller om men de höll sig högt upp i taket så de kom aldrig så nära som fladdermössen gjorde. 

 

Det gick snabbare än vi planerat på Randers och vi hade ett par timmar att döda innan färjan hem avgick. Vi tog därför en avstickare och åt på fiskekrog på vägen upp (buffén öppnade ett par timmar senare, till Tykos stora sorg). Sedan vandrade vi nån timme på Palmstranden utan att se några palmer. Vi hann även med att besöka Bangsbo Fort som ligger i Fredrikshamn. Muséet var stängt så vi har tydligen anledning att åka tillbaka. Då var jag rätt trött på betong och tog inte en enda bild. Jag ville mest hem. 

 

Väl på färjan klockan åtta åt vi buffé (nähä!). Även där blev det mest glass men även päronpaj och chokladmousse. Tror vi kommer behöva en sockerdetox efter denna helg. En flaska rom följde med mig hem, en rosa sådan. Så den som vill skråla och höra mig berätta historier om andra världskriget, är hjärtligt välkommen nån dag när alla tentor är över.