Jag flydde inte bara från tentaplugg utan även från Sverige. I fredags packade vi bilen och for mot sydligare breddgrader. Egentligen inte så exotiskt som det låter; vi tog färjan till Danmark. Barnen tyckte i och för sig att färjan var rätt spännande; lekrum och obegränsade mängder godis har den effekten. På färjan träffade vi dessutom familjen Falun så resan blev något behagligare. Det är lättare att distraheras från den långa resan ju fler man är. 

 

Strax efter elva var vi i land. Då kan man tro att vi for till Skagen för att titta på ljuset eller tog in på The reef (då resan trots allt var Karls födelsedagspresent). Men icke. Vi åkte vidare med bil ett par timmar för att nå destinationen Hanstholm. Och vad gör man där i oktober kan man undra? Man går på bunkermuseum och tittar på restaurerade och förfallna bunkrar som det en gång låg tyskar i och lurpassade. 

 

Det kan tyckas vara trist att titta på betong, särskilt när man gjort det en hel del. Men nog var det en annan sak att se bunkrar som inte var svenska. De svenska var försvar, i fall att. De i Hanstholm kändes mer på riktigt. Jag antar att det är så många känner när de besöker Auschwitz, att det blir mer påtagligt om att det pågått ett krig. 

 

Det var i alla fall mycket intressant att se skillnaden på det som var restaurerat och det som vittrat sönder av tidens tand. Och visst; det som lämnats åt sitt öde var nog vackrare och mer rustikt men det som var i ordningställt berättade en historia och gjorde det mer visuellt. 

 

När vi tröttnat på muséet åkte vi längs kusten ett par kilometer för att stanna till vid en strand. Inte för att bada, även om det nog är väldigt fint på sommaren. Vi var där för att titta på de bunkrar som vandrat ut i vattnet. Och det stoppet var, för mig, det bästa med hela resan. Bunkrar, sneda och söndervittrande, låg nästan utslängda på stranden och i vattnet. Att gå in i dem gav en känsla av Villa Upponer (för den som är så gammal). Väggarna lutade och vågbruset förstärkte känslan av att bli sjösjuk. Barnen var mest glada över att få springa runt och klättra på saker efter lång resa. 

 

Vi åkte sedan vidare mot Viborg där vi skulle övernatta. Det var halvvägs till nästa resmål: Randers. Så egentligen hade vi inget ärende i Viborg mer än att sova. Vi gick dock ut för att äta och hamnade på ett ställe med asiatisk buffé. Buffé måste vara det allra bästa när man har barn med sig; jag kan äta vad jag vill och jag slipper ha ungar som petar i maten och säger att de hellre ville ha något annat. Det hela slutade i att middagen mest bestod av mjukglass till barnen och sushi till mig. Och Peter fick sin öl så alla var nöjda när vi väl kom i säng. 

 

På morgonen var det dags för nästa buffé på hotellet. Där petades det i konstiga köttskivor och åts mest wienerbröd med choklad. Alla blev mätta så vem är jag att klaga? Vi checkade ut och for mot Randers. På vägen visade sig Danmark på sin exotiska sida och vi såg både kameler och lamor i hagarna. Behöver jag säga att vi hade hela tjugo grader varmt och strålande sol, en helg där yr.no lovat snålblåst och regn? 

 

Så vad lockade i Randers? Deras regnskog såklart. Det var ju det som var själva presenten; ett äventyr med något med djur. Och nog var det ett äventyr altid. Vi kom precis i tid för att få mata sjökorna (som troligtvis är mitt nya favoritdjur). Sedan hade vi en stortjutande sjuåring som inte vågade gå in i Kraniegrottan där fladdermössen bodde. Fyraåringen tog mod till sig och gick in medan storebror väntade på utsidan. De flygande hundarna tyckte han inte riktigt heller om men de höll sig högt upp i taket så de kom aldrig så nära som fladdermössen gjorde. 

 

Det gick snabbare än vi planerat på Randers och vi hade ett par timmar att döda innan färjan hem avgick. Vi tog därför en avstickare och åt på fiskekrog på vägen upp (buffén öppnade ett par timmar senare, till Tykos stora sorg). Sedan vandrade vi nån timme på Palmstranden utan att se några palmer. Vi hann även med att besöka Bangsbo Fort som ligger i Fredrikshamn. Muséet var stängt så vi har tydligen anledning att åka tillbaka. Då var jag rätt trött på betong och tog inte en enda bild. Jag ville mest hem. 

 

Väl på färjan klockan åtta åt vi buffé (nähä!). Även där blev det mest glass men även päronpaj och chokladmousse. Tror vi kommer behöva en sockerdetox efter denna helg. En flaska rom följde med mig hem, en rosa sådan. Så den som vill skråla och höra mig berätta historier om andra världskriget, är hjärtligt välkommen nån dag när alla tentor är över.