I över tretton år har han varit en självklar del av mitt liv. Han har alltid funnits där, i vått och torrt. Han skapade ljud i den första ensamma lägenheten vi (vi två!) flyttade in i. Han höll mig sällskap och pratade med mig. Han hade överseende med att en ny människa sov i min säng, trots att han och jag knappt fick plats som det var. Han accepterade att vi flyttade till den nya människan, trots avsaknad av utgång. Han tolererade både första och andra knäppkatten som flyttade in. Han tog till sig de två knoddar som växte i min mage och senare skulle bli skrikiga människobarn.

 

Nu är det ekande tomt. Han har lämnat mig med ett stort, gapande hål som jag inte kan, eller vill, fylla. 

 

När jag går i trappan smyger jag försiktigt för att inte trampa på honom. Jag drar ut en köksstol och förväntar mig en viss tyngd för att han ligger på den. Jag känner hans tassar mot låret när han ber om att få smaka på vad som helst för att jag står vid diskbänken och förbereder mat. Han ligger och vältrar sig på hallmattan när jag kommer innanför dörren. Gallerdörren till altanen måste stängas snabbt och ordentligt så att han inte öppnar den och smiter ut, oavsett väder. Jag hör hur han mjukt hoppar upp på köksbänken för att vi inte ska höra när han slickar ur skålar. 

 

Något jag aldrig berättat för någon: när jag var liten hade jag en nalle (ja, jag har kvar den) och den luktade mycket speciellt mellan öronen. Just där borrade jag in näsan när jag var ledsen. Lukten lugnade mig. Oskar luktade precis så i nacken. Jag kunde borra in näsan och känna barndomens lugn. Mitt yngsta barn luktar likadant i håret. Hur länge kan (får) jag borra in näsan i hans hår och återfå lugn?

 

Jag försöker ibland vara praktisk för att inte bli helt hysterisk. Nu slipper han sprutor, insulinchocker och blodprover. Vardagen blir lättare när jag inte är styrd av exakta mattider för katterna. Karls allergi kanske blir bättre när den hårigaste katten inte finns kvar. Det blir inte lika många kattlådor att städa. Det är lättare att hitta kattvakt till två friska katter än tre där en har diabetes och är rymningsbenägen.

 

Fraser som dyker upp i huvudet och ibland gör mig ledsen, ibland cynisk:

• Och så var dem bara två
• Herren tar och herren ger
• Vi ses igen
• Vi har redan sagt hejdå
• Ajöss och tack för fisken

Det värsta är att i vanliga fall hade jag just nu suttit med näsan djupt nedborrad i hans päls och han hade mjölktrampat mig i håret och tröstat som ingen annan kan. Hur kan något så litet efterlämna ett så stort tomrum?