Det är intressant det där med generationsklyftor. Jag har inte upplevt dem särskilt. De som är "mycket" äldre än mig är tanterna på sykursen. Så det var en minst sagt intressant diskussion som kom upp i dag på fikan.

Marianne hade med sig ett papper som skulle läsas på finlandssvenska och när jag läste det tyst sa jag att jag hörde Mark Levengood i huvudet. Många snälla kommentarer sas om denne man. Inga säger dock plötsligt: Synd att han är bög bara. Eh, va? var tanken som dök upp i mitt huvud direkt. Alltså; så länge jag inte är intresserad av honom själv och har en chans att verkligen få honom får han vara precis som han vill, jag skiter i vilket. Någon nämnde att de får gärna vara det, så länge de inte talar om det. Det där känns som en typisk sak för äldre att tänka.

Jag hade så mycket jag ville säga men det var varken rätt plats eller tillfälle. Fel forum helt enkelt. Men visst är det intressant? Att det skiljer så oerhört i tankegångarna. Jag är hemmablind då de flesta i bekantskapskretsen är homo eller bi. Jag ser det snarare som normen att vara det än att vara hetero. Fram tills jag var ~20 år var nästan alla vänner hbt. De som var hetero kunde jag räkna på ena handens fingrar.

Som bara det att man använder ordet homofil. Känns som något taget ur en biologibok från 70-talet. Å andra sidan kunde man på den tiden ringa och sjukskriva sig då man kände sig lite homosexuell; det var ju klassat som en sjukdom. ;]