Smultronord

Ibland är det risk att jag blir poetisk. Att jag kastar om orden så att de bildar inget annat än nonsens. Allt som oftast är jag ytlig och tänker på intet annat än smink, shopping och sex. Men även solen har sina fläckar. Så jag ägnar detta ögonblick åt dåtid, åt sorg, åt svunnen barndomskärlek. En lagom hårig pojk i knät och en lagom kylig vind mot barmen. Helst av allt vill jag tas tillbaks till den där nyårsfesten för flera år sedan då jag stack innan tolvslaget och satt på en öde spårvagnshållplats och väntade. Då luktade det frihet och stjärnorna har aldrig varit så klara.

Jag dedikerar detta till de som kan snubbla och dribbla med ord. Jonathan kan. Och sen hon som jag aldrig kommer ihåg vad hon heter. Länken har jag gömt på ett bra ställe.

Kommentarer

Har du något att tillägga?

Namn:
VIP

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...