Landstigit i Polen - var det så här Sigismund kände sig?
Halv sju på fredag morgon gick vi upp för att intaga vår frukostbuffé. Båten skulla anlägga halv åtta så det var bara att äta och se glad ut. Redan vid frukosten konstaterade jag att polackerna förmodligen har andra matvanor än jag. Ok att man har stekt ägg och bacon på frukost men vad är det här med yoghurt och flingor?!? Har de inte hört talas om filmjölk? Det var ju ändå Stena Line vi åkte med. Nä, bara en massa konstiga smaker av yoghurt. Och brödet var riktigt trist det med. Så den frukosten mättade inte särskilt.
Väl i land stannade vi på första bästa mack och tankade. Vi skulle även köpt en karta men orkade inte gå in igen. Så vi for från Gdynia mot Sopot där vi skulle titta på lite arkitektur och sandstrand.
I Sopot köpte vi ett par kartor i en liten tobaksaffär. Vår gamla ligger väl dold hemma nånstans. Men tro inte att en tobaksaffär i Polen är samma som en i Sverige. Icke. I Polen är det ungefär som vissa glasskiosker vi har här; ett litet runt hus mitt på gatan med så mycket som möjligt tryckt mot rutan.
Väl i land stannade vi på första bästa mack och tankade. Vi skulle även köpt en karta men orkade inte gå in igen. Så vi for från Gdynia mot Sopot där vi skulle titta på lite arkitektur och sandstrand.
I Sopot köpte vi ett par kartor i en liten tobaksaffär. Vår gamla ligger väl dold hemma nånstans. Men tro inte att en tobaksaffär i Polen är samma som en i Sverige. Icke. I Polen är det ungefär som vissa glasskiosker vi har här; ett litet runt hus mitt på gatan med så mycket som möjligt tryckt mot rutan.
Sopot är känt för två saker (i alla fall för mig) - spa och "lustiga huset" Jag illustrerar nedan.
Och ja, huset är lika lustigt att se på som det verkar. Inte en enda rak linje på det. Man kan stirra på det hur länge som helst och ändå inte fatta att det är sant.
Vi tog en liten promenad mot piren och längs stranden för att sen fortsätta vår tur. Mot Gdansk. Där hade vi tänkt se Westerplatte men det gick en liten bilfärja dit alltför sällan. Vi missade den med fem minuter och orkade inte vänta på nästa. Så Westerplatte får vänta till nästa gång vi åker till Polen.
Sen blev det en minst lika lång resa som i Sverige; Peters släkt bor i Warszawa och dit var det några timmar. Efter ett par timmar på den polska landsvägen stannade vi vid ett värdshus. Det äts inte särskilt mycket vegetarisk mat i Polen men än mindre fisk verkar det som. Peter snackade till sig nån stekt fisk åt mig och en schnitzel åt honom. Karl åt av oss båda. Fisken, som var nån insjöfisk, smakade mest sump och potatisen var väl rätt trist den med. Och jag fick för första gången se vad polackerna kallar råkost; lite inlagd kål ganska lik vår pizzasallad.
Ett styck värdshus invid hårt trafikerad väg.
Vi tog en lite längre paus vid värdshuset då det låg fint intill en sjö. Sandstrand, brygga och kanotuthyrning. Den hårt trafikerade vägen på andra sidan huset var mindre idyllisk dock.
Ett par saker som fascinerar med trafiken och vägarna i Polen: de har rejäla vägrenar där man blir nertvingad allt som oftast av mötande trafik som gör galna och oftast livsfarliga omkörningar. Detta verkar alla vara överens om dock så det fungerar. Längs vägarna sitter ofta kors och ibland även stora stenar där folk har dött i trafikolyckor dock. Dessa ger mig rysningar. Ok att de är en påminnelse men det ser mest tacky ut med hemsnickrade kors och plastblommor.
Sen satt det väldigt många bär- och svampplockare längs vägarna. Skogarna i Polen måste vara fulla med kantareller och blåbär.
Ytterligare ett par timmar efter värdshuset stannade vi på en "parkeringsplats" inne i skogen. Det var mest en skylt med ett P och sen en traktorstig in till en plätt där de ställt ett par träbänkar. Det räckte åt oss som bara skulle sträcka på benen och fika och verkade vara en välbesökt plats då det under den knappa halvtimmen vi var där kom två eller tre andra sällskap som parkerade, sträckte på benen, kissade och åkte iväg.
Vid fem-tiden hade vi tråcklat oss ur rusningstrafiken i Warszawa och mot Komorów där morföräldrarna bor. Förvisso är det skönt att åka bil men det var riktigt skönt att vara framme. Det jag var allra nöjdast över var dock att Karl hade accepterat resan så fint och antingen lekt eller sovit i baksätet.
Denna dag gjordes inte mer än åts mat och stupades i säng.
Sen blev det en minst lika lång resa som i Sverige; Peters släkt bor i Warszawa och dit var det några timmar. Efter ett par timmar på den polska landsvägen stannade vi vid ett värdshus. Det äts inte särskilt mycket vegetarisk mat i Polen men än mindre fisk verkar det som. Peter snackade till sig nån stekt fisk åt mig och en schnitzel åt honom. Karl åt av oss båda. Fisken, som var nån insjöfisk, smakade mest sump och potatisen var väl rätt trist den med. Och jag fick för första gången se vad polackerna kallar råkost; lite inlagd kål ganska lik vår pizzasallad.
Ett styck värdshus invid hårt trafikerad väg.
Vi tog en lite längre paus vid värdshuset då det låg fint intill en sjö. Sandstrand, brygga och kanotuthyrning. Den hårt trafikerade vägen på andra sidan huset var mindre idyllisk dock.
Ett par saker som fascinerar med trafiken och vägarna i Polen: de har rejäla vägrenar där man blir nertvingad allt som oftast av mötande trafik som gör galna och oftast livsfarliga omkörningar. Detta verkar alla vara överens om dock så det fungerar. Längs vägarna sitter ofta kors och ibland även stora stenar där folk har dött i trafikolyckor dock. Dessa ger mig rysningar. Ok att de är en påminnelse men det ser mest tacky ut med hemsnickrade kors och plastblommor.
Sen satt det väldigt många bär- och svampplockare längs vägarna. Skogarna i Polen måste vara fulla med kantareller och blåbär.
Ytterligare ett par timmar efter värdshuset stannade vi på en "parkeringsplats" inne i skogen. Det var mest en skylt med ett P och sen en traktorstig in till en plätt där de ställt ett par träbänkar. Det räckte åt oss som bara skulle sträcka på benen och fika och verkade vara en välbesökt plats då det under den knappa halvtimmen vi var där kom två eller tre andra sällskap som parkerade, sträckte på benen, kissade och åkte iväg.
Vid fem-tiden hade vi tråcklat oss ur rusningstrafiken i Warszawa och mot Komorów där morföräldrarna bor. Förvisso är det skönt att åka bil men det var riktigt skönt att vara framme. Det jag var allra nöjdast över var dock att Karl hade accepterat resan så fint och antingen lekt eller sovit i baksätet.
Denna dag gjordes inte mer än åts mat och stupades i säng.
Kommentarer
