Det är sällan det blir riktigt som man tänkt sig. Men nu känns det riktigt avslaget. Det är som ett tomrum.

Det skulle bli ett sånt bebisår. Men det känns som det inte är så självklart längre. Daniel skulle ju bli farbror Daniel. Men så vänder allt på bara ett par dagar. Bebis klarade sig inte. Och då var Nellie ändå långt gången! Alltså; man håller tyst fram till vecka 12 av total rädsla för allt, väntar med att berätta för alla till vecka 15 eller så. Sen efter ultraljudet är det ju fritt fram. Då är det ju safe. Eller? För visst kan läkarkåren göra underverk nuförtiden?

Inte alltid. Och det gör mig rädd. Jag är räddare än under förra graviditeten. För jag tänker att jag har en liten Karl i magen. Jag har något att relatera till. Och när då en sån här sak händer blir jag räddare än räddast. Och jag har ju inte ens träffat människorna som just nu måste vara de ledsnaste i hela världen. Varför sitter jag och gråter och klappar mig på magen och gläds åt minsta rörelse där inne?

Och hur hanterar man en sån situation? En massa saker dyker upp i huvudet som jag aldrig en vill behöva tänka på. Föder man barnet? Eller kan man kräva att snittas? För inte ska väl förlossning behöva associeras med ett förlorat liv? Namnger man barnet? För om man tänkt sig att det ska heta Anna om det blir en flicka så inte behåller man det till nästa flicka? För Anna kommer ju alltid vara den första. Begraver man det? Räknas det som ett liv, ett barn? Det gör det väl? Blir det då en av de där sorliga dödsannonserna och den där lilla gravstenen som man får en klump av när man går förbi, även om man inte känner nån anhörig?

Och hur gör man om man står bredvid? Vad finns det för tröstande ord? Är det rätt att glädjas åt sitt eget barn när andra drabbas av sån olycka? Och varför är det så orättvist? Här kläcker alkisar och miffon barn som om de inte skulle göra nåt annat, trots att de varken kunde sköta dem innan eller efter de kommit till världen. Och så förlorar andra innan de ens har fått chansen att träffa barnet. Möta två blå som tittar med inget annat än kärlek i blick.

Fan. Förlåt. Men jag är bara så jävla rädd.