Somliga dagar blir jag nostalgisk. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Vädret? Eller att jag har mer tid att tänka? På jobbet är det (mest) arbetsrelaterat eller i alla fall vardagligt som snurrar.

Och nu då? Är jag nöjd med det jag lyckats skapa? Är jag nöjd med att leva kärnfamiljsliv? Villa, Volvo, vovve. Innerst inne vill en del av mig fortfarande vara finnig tonåring som skriker, super och tror att världen ska rasa samman vilken sekund som helst. Flera av de från förr verkar fortfarande leva kaotiskt, utanför normen. Vill jag inte leva deras liv, om så för en kort stund?

Ibland känner jag att Jag tynar bort. Jag är inte längre den jag var. Inte ens en del av det. I förrådet står ett tiotal kartonger och vittnar om hur Mari en gång såg ut. Fulla med kläder jag inte riktigt kan slita mig från. Men när kommer jag använda tyllkjolar, neonkjolar, lacktoppar, benvärmare, armérock och allt annat fint som ligger där i? Jag packade ner och sparade med förhoppningen att nån gång bli smal och vacker igen. Nu känns det bara passé. Kanske Karl vill ha nåt för utklädning om några år. För inte kan jag slitas från kartongerna. Och än är de inte i vägen.