Jag vet hur jag borde göra. Men jag gör det inte. För den pedanta och stressade människan inom mig kräks. Får jag inte ordning blir jag stressad. Och blir jag stressad så blir jag ful. Ful i själen, ful i mitt sätt att bemöta andra. Och när jag upptäcker det blir jag ledsen, apatisk och går och gömmer mig. När jag väl orkar fram har ändå inte leksakerna, disken, tvätten försvunnit. Och så går vi runt, runt. Stampar på samma ställe.