Att jag aldrig lär mig. Det hugger på ett obehagligt sätt när jag ser bilder på spädbarn med slangar/kuvös/hjälplöshet. Och innerst inne vet jag att inte alla dessa barn klarar sig. Så något av dessa barn jag ändå tittar på finns inte längre.

I dag såg jag ett sånt barn. Och än är mina barn små nog för att jag alltför lätt kan relatera och försöka föreställa mig. Jag som trodde att man skulle bli starkare som mamma. Urmoder liksom. Men kanske blir det lättare när barnen blir äldre.

Likadant är det att läsa dödsannonser. Jag är inte intresserad av Gösta/Astrid/Bengt-Arne födda på 1930-talet. Det jag söker är barn. Varför då kan man fråga sig. Ja, vem vet? Som att peta på ett blåmärke trots att man vet att det gör ont. Man är korkad helt enkelt. Men som tur är finns födelseannonserna precis bredvid och hur glad blir man inte över småknubbiga Siri/Tage/Nova?