Herr Ågren är en MILF-hunter. Så måste det vara. Det är det som är orsaken till baby blues. När man minst anar det blir man påhoppad. Som den våldtäktsman och förövare han är.

En blick från ett oskyldigt barn skrämmer iväg honom, i alla fall för stunden.

Jag hymlar inte med att jag ville sätta ut mitt barn till vargarna i skogen. Herr Ågren fick mig att vilja göra fula saker. Baby blues kladdade ner mitt sinne så att det näst intill var omöjligt att tänka rationellt. Lägg till det amningshjärna. Men man reser sig. Man tittar på sitt barn (sitt barn, tanken svindlar!) och inser att man har en skyldighet. Det finns inga rättigheter gentemot sitt barn; bara skyldigheter. Och jag är skyldig mina barn att vara den bästa mamman jag bara kan. Och det är jag med,

Kram till Arne med den finaste gula gossen. Gulheten försvinner men det fina stannar kvar, jag lovar.