Ibland förundras jag över hur intelligenta barnen faktiskt är. Tyko trär ett fingerdjur på pekfingret och går runt och vickar på det. Han ställer sig mitt på golvet och ropar högt och gestikulerar tills man går mot honom. Då går han före som om han ska visa något. Han förstår så mycket mer än man tror. Karl säger saker som är helt oväntade för en fyraåring. Han ritar och skriver sitt namn med hjälp av datorn. Han umgås med sin bror och verkar tycka om att lära och leka med honom. Man går från klarhet till klarhet.

När Karl var i Tykos ålder förundrades man över allt han gjorde. Minsta utveckling noterades. Han blev så stor så fort. Tyko är konstant liten. Därför står man vissa dagar och undrar när utvecklingen skedde. Var var jag när han lärde sig det där? Kommer jag alltid att se på Tyko som en liten bebis, hur stor han än är? Med Karl är det tvärtom; jag ställer förmodligen för höga krav på honom ibland. Jag ser det som självklart att han faktiskt kan genomföra det jag säger till honom. Att han kan ta in, analysera och utföra. Enbart för att han ger respons på mitt tal. Han förstår orden; då förstår han väl innebörden? Nej, jag vet att det inte alltid är så men ändå agerar jag utifrån det.