Nu, äntligen kan jag lägga mig i sängen och sova. Inga böcker att läsa ut, struntsurfandet är över och några program orkar jag inte ens fundera på att se. Barnen ligger fint i sina sängar och Peter tittar på Arne Dahl. Med andra ord har jag 180 centimeter alldeles för mig själv.

 

Man kan alltså fråga sig varför jag ens skriver det här inlägget. Det blir ändå fullt med stavfel som jag får ändra och troligtvis är det rent nonsensspråk. Det är ok; i morgon ger vi livet en ny chans.