När jag blir eftertänksam vandrar jag gärna bakåt. Och tänker på de som inte längre ryms i mitt liv. Alla de där starka, vackra kvinnorna som passerat, allt annat än obemärkt. 

 

Cattis och Jenny, som man ansåg för alltid skulle vara Cattis och Jenny. De underbara, vimsiga kvinnorna som bar upp varandra på ett så underbart sätt. Som drog upp mig ur gyttjan fler gånger än jag kan räkna. Och jag hoppas att jag lämnade avtryck hos dem med. De gick vidare. 

 

Den modiga Lottisen som agerade skyddsvärn mot alla män när jag i extas tryckte mig mot kravallstaketet vid Icon of coils spelning på Plasticity. Som delade drinkar och ärlighet med mig. Hon bankade vett i mig när ingen annan vågade. Hon höll mig sällskap i ett ensamt Stockholm. Jag minns inte ens när jag såg henne sist. Jag gick vidare. 

 

Virvelvinden Kim kom in i mitt liv när jag minst anade det. En blek varelse med korpsvart hår. Hennes yttre ljög om hennes inre. Livet blev en komedi. Allt var lättsamt med Kim och hennes ärtgröna bubbla. Livet gick vidare. 

 

Fina Elin. Som jag smutsade ner enbart genom att ta på. Elin med det vilda håret och det ständiga leendet. Elin med den vinröda velourtröjan som var så mjuk mot mina handflator. Hon gjorde misstaget att bli kär i mig när jag var som fulast. Hon sprang vidare. 

 

Kela fångade mig när jag mådde som värst. Vi var två trasiga själar som gjorde allt annat än rätt. Men vi överlevde. Två skeppsbrutna, rädda människor som var övertygade om att världen ville krossa oss. Vi gick vidare. 

 

Vackra var de. Var och en på sitt sätt. Inre och yttre skönhet. Tack. Och förlåt.