Jag var tydligen alldeles för optimistisk till det här med mingel. Jag borde vetat bättre. 

 

Peter insjuknade förra veckan, och så även Karl. Jag själv var lite krasslig en dag men det gick över fort, även för Karl. Peter blev rejält sjuk med hög feber och hosta, influensa trodde VC. Det kunde han givetvis inte behålla för sig själv. I söndags kväll började känningarna. Och man är lika optimistisk varje gång värktabletterna börjar verka och man nog inte är så sjuk ändå. Termometern slår ner en i skorna och säger nästan 39 grader. Bara till att dra på sig overallen och ligga och stöna och tycka synd om sig i soffan igen. 

 

Jag fick erkänna mitt första fall i går och avboka Jetshops seminarium. På eftermiddagen mådde jag så klart bättre. Så förhoppningen var att gå på dagens möte med Geek Girl. Men icke. Så fort medicinerna slutat verka, mådde jag kräk igen. Bokstavligt då jag inte ätit på nästan ett dygn. Matintaget de senaste dagarna har varit obefintligt, kan man väl säga. 

 

Så i dag accepterade jag mitt öde. Febern verkar ha försvunnit på riktigt nu och tanken var att gå på STARK-dagen på skolan i morgon men jag håller mig hemma. För säkerhets skull. På fredag är det deadline för första hemtentan och den vill jag vara något sånär klar i skallen för. Jag har kommit på idén till texten men knåpar fortfarande på innehållet. På lördag är det tänkt att jag och Peter ska lämna barnen hos min mor och gå på bio dessutom så det vore skönt att vara pigg tills dess. 

 

Nu: mata kroppen med tabletter och försöka sova. Nackdelen med att sova på dagen är att det är desto svårare på kvällen.