I går frågade Karl mig varför man inte var naken på stranden. Det tog alltså två och en halv vecka av simskola, och dagligt strandhäng, innan han i alla fall högt ställde frågan. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Eller det svaret han fick, förstod han nog inte riktigt. Att samhällets norm ser ut på det sättet. Han, inte ens sju fyllda, nickade och verkade nöjd. Jag förtydligade med att vissa människor är obekväma i att vara nakna och därför är obekväma om andra är nakna. Kanske borde man hänga på nudiststränder och slippa (skjuta upp) problemet. 

 

Frågeställningen dök upp samma dag som Navid Modiri beskrev på Facebook hur hans inte ens femåriga dotter skyler sig med handduk när hon byter om på stranden. För att folk inte ska se, vad hon anser, hennes fula rumpa. Så klart spred sig detta i media, bland annat i GP. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det, dels för hur jag själv gömde mig i en handduk när vännerna lekte på stranden och dels för att jag aldrig någonsin vill att mina barn ska känna samma sak.

 

Karls fråga var därför en lättnad. Att han ännu är ett barn som inte gör någon skillnad på pojkar och flickor. Hur länge håller det i sig? Jag hoppas för alltid. 

 

Hur länge är barns nakenhet ok? Karl står helt ogenerad och byter om. Han ser inga problem i att bada naken egentligen, men min egen uppväxt gör att jag säger åt honom att ha badbyxor på stranden. (Att han hellre vill ha baddräkt är en annan historia.) Hemma i poolen är det ok. Vissa av hans vänner vågar däremot inte bada nakna om de är på besök och ber om att få låna badbyxor. 

 

Är det skillnad på pojkars och flickors syn på nakenhet? Eller är det föräldrarnas syn på nakenhet som påverkar? Om föräldrarna går nakna och visar att de trivs med sina kroppar, borde det tänket smitta av sig? 

 

Jag vill att mina barn ska ha en naturlig syn på sina, och andras kroppar. Jag önskar att min egen syn var bättre. Visst ska generationerna utvecklas?