Sedan någon gång i juli har vi haft en hare som besökt oss regelbundet. Den sitter mest på gräsmattan och tuggar. Och visst är det lite mysigt att se vilda djur så nära, även om de äter upp planteringarna. Det bjuder jag på. 

 

Så en dag hade någon rivit ut en soppåse över hela gårdsplanen. Den stod utanför dörren i väntan på att bäras till tunnan morgonen efter. Jag förbannade skatorna, samtidigt som jag var imponerad över deras viljestyrka. Påsen var verkligen ordentligt genomgången. Ett par dagar senare hade de slitit sönder påsen med kattströ som skulle slängas på komposten. Jag menar; hur mycket ätbart kan de hitta i den? Då kändes de vilda djuren inte så mysiga längre.

 

Häromkvällen fick jag be om ursäkt till skatorna. Jag fick se vem som verkligen smög runt huset och letade mat. Och vem som verkligen spred kattströ över trappan. En räv vågade sig upp på altanen och hittade gammalt bröd. En liten tanig stackare som jag gott kunde låta äta lite bröd. 

 

Så i går kväll lät det från altanen igen. Räven, trodde vi och lät det bero. I morse skickade Peter en bild på ett djur som satt på altanen och mumsade bröd, men det var ingen räv. En mård minsann! Och när jag åt frukost såg jag den igen. Fast då var det inte brödet som var intressant. Mården kilade omkring på altangolvet och spanade upp mot solrosorna. Där sitter dagligen tjocka talgoxar och mumsar och dem hade mården fått syn på. Men den blev skrämd och gjorde inget försök till att äta vare sig fåglar eller bröd. 

 

Och ok; vi borde kanske bli duktigare på att slänga våra sopor direkt. Men tack vare detta har vi fått ett rikare djurliv omkring oss.