I tisdags flög hela familjen till Warszawa. Det var ju några år sedan sist så för Karls del var det som ett första besök. Så vi bockade av de typiska kulturpalats och gamla stadsdelar. Den här gången blev det till skillnad från förra varken några Gestapohögkvarter eller tsarfängelser.

 

Vädermässigt: åskoväder med ösregn på tisdag, halvmulet onsdag, torsdag och varmare på fredag men sommarregn då och då. 

Matmässigt: det åts på mjölkbar, fikades på Blikle och intogs finmiddag på första maj. 

Sightseeingmässigt: vi såg minnesmärkning efter ghettot, gick längs Prozna (som numera renoveras och inte är lika spännande även om det är fint), beundrade takträdgård på universitetsbiblioteket och räknades stridvagnar på militärtekniskt museum. 

 

Givetvis var det vissa typiska saker jag kunde skippat men som barnen roades av. Sedan fanns det saker som bjöd på överraskningar. Som generalrepetitionen av hundratals soldater vid Den okände soldatens grav. Tydligen skulle det hälsas på presidenten på nationaldagen den tredje maj så de övade och övade. Vissa saker blev jag även besviken på. Som att chokladfabriken inte erbjöd guidade turer. Och att vi gick förbi Krakowska Manufaktura Czekolady utan att gå in. Vi gör det sen. Sen blev aldrig av. Jag hade gärna besökt biblioteksträdgården när den stod i full blom. Mest besviken är jag på mina (och övriga familjens) fötter som inte orkade mer. 

 

För att sammafatta resan citerar jag Peter från sista kvällen: vi är inte klara med Warszawa.