Järnladyn
– Är du inte trött?
Kvinnan med den bohuslänska dialekten tittar på mig med stora ögon. Sekunden efter säger hon något om mina rosiga kinder och att kroppen troligtvis vant sig vid att gå på sparlåga.
Så lät det i höstas när jag var på hälsokontroll. Det blåstes, stacks och mättes. Vid blodprovet som avslöjade Hb-värdet som låg knappt över 90 (normala värden för en kvinna är 120-155) stannade sköterskan upp och såg riktigt förvånad ut. Som om det var ett under att jag stod upp. Och jo, jag har ju legat runt 140 innan, trots den vegetariska dieten. Men det är klart, ickeköttet och två graviditeter har kanske tagit ut sin rätt. Reservlagret är tömt.
Så vad göra? Jag försöker stoppa i mig mat med mer järn. Det är svårt när man är kräsen. Och jag har försökt med (alltför) många järnpreparat. Tabletter som ger mig magkatarr, kapslar som gör mig förstoppad, brustabletter som smakar avloppsvatten och flytande som gör mig illamående. Även om rekommendationerna har sagt att det ska tas på morgonen har jag varit tvungen att ta det på kvällen och hoppas på att somna innan illamåendet. Hittills är det flytande som funkat bäst, totalt sett.
Nu testar jag sugtabletter, Winst Iron, genom Hälsopanelen. Idén med sugtablett gillar jag. Men tyvärr är smaken som gammal apelsin-PEZ som legat i fickan alltför länge och sedan tagit ett varv i tvättmaskinen. Den faller desstom inte sönder fort nog; jag står och är halvtorr i munnen med en tablett som nästan bubblar och går sönder. Och inte vill man tugga på den heller. Jag vill så gärna gilla produkten men det går inte. Jag har ett konstant motstånd till att stoppa den i munnen.
Antingen får jag lära mig gilla spenat eller så får jag lägga till blodkorv i kosten.
Kommentarer
