Jag som vanligtvis är full av ord och meningsuppbyggnader, stammar och vet inte vad jag ska säga. Alla ord känns fåniga och klyschiga. För jag vill det här så oerhört mycket. Jag vill, jag vill, jag vill! Mer än jag någonsin velat något innan. Och det är det som gör mig så nervös. Så jag kör på devisen "Write drunk, edit sober". Önska mig lycka till!

Som en del i mitt uppvaknande har jag ju bokat in festivalbesök. Det räcker dock inte med de två bokningar jag gjorde förra året. 

 

I helgen blir det födelsedagsfirande med Rein som avslutning. Inte riktigt min kopp te men är man svältfödd sväljer man det mesta. Sedan är det väl trevligt med ny musik och bekanta människor.

 

Det blev förra veckan bekräftat att Skinny Puppy kommer till Göteborg och därmed släpptes idén om WGT. Istället bokades biljetter till lokal nära mig. Vissa svamlar om Stockholmsbesök för att se dem även där men det låter jag vara obokat.

 

På Skinny Puppy-biljetterna gjordes det reklam för Dives kommande spelning på Musikens hus. Så ett par sådana biljetter blir det väl med. Hemmaplan känns alltid lättare att säga ja till. 

 

Sedan tidigare är ju Subkultfestivalen (där Alice in videoland faktiskt lockar mest) och Green day inbokat. Green day kan tyckas lite avvikande från övrig musik men då kastar jag in Robbie Williams så är utbudet komplett; barndomshjältar, tonårskärlek och vuxenerotik. Placera in i valfritt fack.

 

Nu ska alla spelningar bara förankras hos barn- och kattvakt.

I över tretton år har han varit en självklar del av mitt liv. Han har alltid funnits där, i vått och torrt. Han skapade ljud i den första ensamma lägenheten vi (vi två!) flyttade in i. Han höll mig sällskap och pratade med mig. Han hade överseende med att en ny människa sov i min säng, trots att han och jag knappt fick plats som det var. Han accepterade att vi flyttade till den nya människan, trots avsaknad av utgång. Han tolererade både första och andra knäppkatten som flyttade in. Han tog till sig de två knoddar som växte i min mage och senare skulle bli skrikiga människobarn.

 

Nu är det ekande tomt. Han har lämnat mig med ett stort, gapande hål som jag inte kan, eller vill, fylla. 

 

När jag går i trappan smyger jag försiktigt för att inte trampa på honom. Jag drar ut en köksstol och förväntar mig en viss tyngd för att han ligger på den. Jag känner hans tassar mot låret när han ber om att få smaka på vad som helst för att jag står vid diskbänken och förbereder mat. Han ligger och vältrar sig på hallmattan när jag kommer innanför dörren. Gallerdörren till altanen måste stängas snabbt och ordentligt så att han inte öppnar den och smiter ut, oavsett väder. Jag hör hur han mjukt hoppar upp på köksbänken för att vi inte ska höra när han slickar ur skålar. 

 

Något jag aldrig berättat för någon: när jag var liten hade jag en nalle (ja, jag har kvar den) och den luktade mycket speciellt mellan öronen. Just där borrade jag in näsan när jag var ledsen. Lukten lugnade mig. Oskar luktade precis så i nacken. Jag kunde borra in näsan och känna barndomens lugn. Mitt yngsta barn luktar likadant i håret. Hur länge kan (får) jag borra in näsan i hans hår och återfå lugn?

 

Jag försöker ibland vara praktisk för att inte bli helt hysterisk. Nu slipper han sprutor, insulinchocker och blodprover. Vardagen blir lättare när jag inte är styrd av exakta mattider för katterna. Karls allergi kanske blir bättre när den hårigaste katten inte finns kvar. Det blir inte lika många kattlådor att städa. Det är lättare att hitta kattvakt till två friska katter än tre där en har diabetes och är rymningsbenägen.

 

Fraser som dyker upp i huvudet och ibland gör mig ledsen, ibland cynisk:

• Och så var dem bara två
• Herren tar och herren ger
• Vi ses igen
• Vi har redan sagt hejdå
• Ajöss och tack för fisken

Det värsta är att i vanliga fall hade jag just nu suttit med näsan djupt nedborrad i hans päls och han hade mjölktrampat mig i håret och tröstat som ingen annan kan. Hur kan något så litet efterlämna ett så stort tomrum?

Jag nämnde tidigare i år att förra året blev fullt av vuxenpoäng och att jag därför behövde kompensera med mer festivalhäng och karatefyllor. Och nog är jag nöjd med karatefylla på konferens, ciderhäng på Pompom och klubbkväll med klassisk efterfest. 2016 är defintivt året jag dragit av en del av vuxenpoängen från föregående år. Och på något sätt känns det som ett uppvaknande. Jag har legat i dvala, tappat bort mig själv. Jag har insett att jag gillar att gå ut och dansa. De senaste åren har bittert spenderats i ett hörn där jag muttrat om att det är för mycket folk när jag väl gått ut. Jag har nu blivit påmind om att på dansgolvet gör det inget att det är mycket folk, så länge jag omges av folk jag gillar.

 

För att inte tappa bort mig igen har jag därför köpt biljetter till Green day (och det pratas om hotellnatt så där kör vi all in). Dessutom är Subkult inbokat.Jag överväger även WGT, Amphi, Mera Luna och Infest. De har alla sina fördelar och lockelser.

 

Tro inte att jag enbart ska rulla i festivallera och kängdansa i moshpits. Jag planerar även in filmfestival, West Pride och roller derby. Den som har andra förslag så är jag öppen för det mesta. Med eller utan sällskap, barnvänligt eller ej. 

Jag är för evigt tacksam för den kvinna som titulerar sig läkare och arbetar på Axesshusets gynavdelning (ingen nämnd, ingen glömd). Efter mitt (mycket korta) besök hos henne har jag levt i någon slags eufori. Inte på grund av några mediciner utan helt enkelt för att ha blivit tagen på allvar. Det var så enkelt för henne, så självklart. Beskriv problemet, här är lösningen. 

 

Jag har i flera år känt ett enormt motstånd till att kontakta vården för min PMDS av rädsla för att inte bli tagen på allvar. Jag gjorde ett halvdant försök för ett par år sedan när jag satte in kopparspiralen på barnmorskemottagningen. Då fick jag ett tvekande svar om att kanske borde jag ringa vårdcentralen, något sådant hade de ingen erfarenhet av på barnmorskemottagningen. Ok. Så jag gav upp. För problemet är att under de veckor jag mår bra, bagatelliserar jag och tycker att det kanske inte är så illa. När jag sedan sjunker ner i sörjan kommer jag så djupt ner att minsta motstånd (telefonkö, ta sig tid att ringa, fel kön på läkaren eller vad som helst) får mig att vilja lägga mig och dö istället. Det vore lättare. Jag försökte kontakta min vårdcentral, tro inget annat. Det tog ytterligare något år men jag gjorde det. Via mail där jag fick till svar att jag måste ringa. Motstånd igen. Hos Axesshuset bokar man tid via webben. Om man lyckas hitta någon tid vill säga. Men väl där tas man emot av änglar. Änglar är klart värda att vänta på.

Jag är och har alltid varit en duktig flicka. Jag ska vara bra, stark och modig. Aldrig ska jag visa mig svag, misslyckad eller trasig. Detta delar mig. Samtidigt som jag vill stå upp och säga Jag mår förbannat dåligt, och det är ok så vill jag inte störa, vara till besvär eller, inte minst, visa mig svag. Det är det som fått mig att dra så länge på att att söka hjälp. Jag vill inte se, svart på vitt, att jag har en sjukdom. En sjukdom som jag själv inte kan styra över, annat än med mediciner. Och medicinerna kan jag inte kontrollera fullt ut. Hur ska jag veta vad de verkligen gör med mig? Är det ok att de förändrar mig; är inte sjukdomen en del av mig, en del av det som definierar mig? 

 

Nej. Jag är inte min sjukdom. Må vara att jag ibland kan hitta någon musa längst ner på botten. Allt annat som jag drar med mig från botten kan gott stanna där. Och är det medicin som krävs för att det ska stanna kvar, tar jag den gladeligen. Även om det under inkörningsperioden innebär att jag kan verka hög, lida av sömnbrist och te mig aningen underligt. Så allt lär vara precis som "vanligt".

 

Jag vill vara en av de vackra kvinnorna som Kat Attack fotograferar. Jag vill ha kroppen att bära upp alla skapelser från Marlies Dekkers. Jag vill anse att det inte är kläderna som gör sig bra på mig, utan jag som gör att kläderna ser bra ut. Jag vill ge utlopp för mina aggressioner utan att skämmas. Jag vill skrika, synas och kännas utan att be om ursäkt. Jag vill ha styrkan hos Shirley Manson som inte hänger upp sig på ålder. Jag vill släppa hämningar som gör att jag hellre gömmer mig, för "inte ska väl jag". Jag vill ha tålamodet att plöja igenom Dostojevskij, Tolstoj och alla tunga böcker som står i bokhyllan och bara väntar. Jag vill snöra på mig rullskridskor/boxningshandskar/whatever och bara ta fart utan rädsla för blåmärken och skrubbsår. Jag vill cykla utan bromsar. Jag vill ha intelligens nog för en magisterexamen. Jag vill skapa avundsjuka och svartsjuka. Jag vill våga hänga i köttkrokar. Jag vill accepteras för den jag är. Jag vill vara breath taking, fuckable och alla fåniga uttryck som inte gör sig på andra språk än engelska. Jag vill ha erfarenhet nog att kunna skapa en bra dos and don´ts-lista för mina barn så de slipper mina fallgropar. Jag vill acceptera mina fallgropar som trots allt härdat mig. Jag vill ha modet att erkänna att jag behöver hjälp. 

 

Jag vill vara vacker, inifrån och ut. Just nu känns det som att den inre förruttnelsen smutsar ner allt. Kanske lyckas jag fånga lite mod i morgon.

Ok, det där med fysisk bekräftelse kan ha gjort att jag bränt lite mer pengar än vanligt på utseendet. Smink, hårfärg, kläder och diverse smycken har klickats hem i en nästan oroväckande fart. Men snygg blir jag! Att det sedan bara blir bakom lyckta dörrar (alltså hemma) är väl skit samma. För inte kan man gå all in på jobbet? Eller ska jag lobba för glamfredagar?

Nej, det går inte att ta sig i kragen när man är deprimerad. Men det går att undvika saker man vet är dåliga för en. Och det går att fokusera på saker man vet att man mår bra av. Saker som bekräftar mig mår jag bra av, oavsett om det är rent fysiskt (nej, uppraggning på Instagram räknas inte), intellektuellt eller praktiskt. Så efter att ha varit igång i en knapp timme har jag redan bockat av två saker från måstelistan. Sånt där som vanliga dagar (vilka de nu är) inte är några som helst problem. Den sista saker på måstelistan är dock värst; den innefattar ett faktiskt telefonsamtal. Om jag inte använder hjärnan och på något sätt lyckas komma runt det. 

Herr Ågren passade på att flytta in här strax innan mannen for till Berlin. Han höll mig förvisso sällskap i den tomma sängen men sedan klängde han sig fast på min rygg och har vägrat släppa taget. Detta har lett till många tunga steg i den grå sörjan, med allt vad det innebär. Saker som ställts in, dagar jag gått och lagt mig för natten direkt efter jobbet och alla de där borde- och måstepunkterna som helt enkelt skjutits upp. För att jag inte kan. För att jag inte orkar. Den där tyngden över bröstet som gör att varje andetag känns ytligt, som om det inte räcker till. Det enda som får mig att inte sjukskriva mig och gräva ner mig under täcket är att jag vet att det bara förvärrar läget. Jag får inte ges tid att känna efter. Det är då jag kraschar. 

 

Nu går jag och räknar dagarna. Jag har en app som fixar nedräkningen åt mig och trots att jag vet precis hur många dagar det är kvar, tittar jag varje dag. Snart kommer en tid då hormonerna försvinner och jag kan leva igen. Då jag kan. Då jag orkar. Just nu är inte den tiden.

Jag tror på riktigt att jag är kär i Micael Dahlén. (Dessutom utstrålar hela han intelligens, vilket alla som känner mig vet att jag finner oerhört sexigt.) Han tog något så luddigt som digital transformation och luddade till det ännu mer. Han gjorde dessutom detta iklädd svart och regnbåge; hur mycket bättre kan det bli? Mycket, visade det sig när han började prata om att dejta döda och att avlidna borde få ha kvar sina telefonnummer forever and ever. Det hela hjälpte mig troligtvis inte ett dugg i min professionella roll men jag som privatperson växte och gladdes åt denna föreläsning hela dagen (och kanske även lite i morgon om inget övertrumfar).

Jag har i snart tre år haft samma hårfärg. Eller; jag har i snart tre år färgat med henna, vilket inte riktigt ger samma färg varje gång men ändå. Jag har varit nöjd. Men så började jag fundera. Tittade runt i de där gamla inspirationsmapparna och kontona jag följer. Och gick tillbaka och tittade på gamla bilder på hårfärger jag haft. Ok, det ljublåa saknar jag inte alls. Inte heller den raka luggen. Men det svarta slickade ihop med snygg eyeliner. Och det ultrablonda och glossiga läppar. Och det grå; glöm inte det stilrena grå! Kort sagt allt utom rött. Och vad har dessa färger gemensamt? Starka kemikalier och andra slitsamheter. Sånt jag försöker undvika. Men jag vill att du tittar riktigt noga på bilderna nedan. Inser du inte att jag har åtminstone lite rätt? Det rödbruna, urtvättade är väl ok för stunden men ...

 

Om man lägger ihop alla de där sakerna som inte är bra för mig, får man mig i precis det läge jag är nu (vi behöver inte gå in på vilka de är). Jag vill bara lite kort påtala att mitt inre har rämnat; det är det yttre skalet som håller ihop mig. Så om jag penetrerar nya hudflikar, färgar håret likt en My little pony eller syr på mig en korsett som gör att jag inte kan andas så gör jag det för att inte implodera. Jag är inte dryg och otrevlig, jag försöker bara låta bli att bryta ihop. 

 

(För den som har lite svårt att tackla det, finns en fin beskrivning av Robot hugs.)

Det kliar och river i mig. Jag kan inte avgöra om det är fingrarna som vill hålla i tyg/lera/stearin/kamera/silver eller kroppen som vill tänjas i ett yogapass/skogspromenad/cykeltur. Därför sitter jag och velar mellan diverse glasblåsarkurser och vandringslopp. Kanske behövs både och?

 

Se det här som att jag nästan bestämt mig i alla fall. Jag klickar hem de där rullskridskorna. Kanske tar jag mod till mig och drar på try out i oktober igen dessutom. Annars rullar jag på lunchen på jobbet. Om jag dessutom har någon som vill ställa upp i skogsmaran med mig kan jag snabbt, innan jag ångrar mig, anmäla mig till det med. Hur som helst är det snart höst och jag vägrar falla neråt, bakåt, in i något skal där jag går på sparlåga. 

Många (däribland jag själv) tror att man åker på konferens för att konferera diverse saker. Man äter trevligt och talar med trevliga människor om allmänna saker. Sedan sover man i sin egen säng och vaknar till ännu en dag av konfererande, förutsatt att det är en tvådagarsgrej. Men tydligen behövs vissa hållpunkter. 

1. Vuxna män får, om de skadas lindrigt, plåstra om sig själva. Be inte en kollega göra det samtidigt som du blinkar med ena ögat.
2. Håll dina händer för dig själv om inte någon aktivt ber om något annat. Känn å andra sidan inget tvång om att lägga dina händer på någon bara för att hen ber om det.
3. Säg inte "Du skulle nog gilla min pappa" och tro att någon tolkar det på rätt sätt.
4. Har du inget vettigt att säga, håll tyst. Ingen vill eller orkar lyssna på svammel.
5. Ska du lämna någons hotellrum, gör det snyggt.
6. Vuxna män får plåstra om sig själva.